Frenemy

En otypisk film som nog bara ses en gång.


Komedi av det svartaste slaget är vad som ska erbjudas i Frenemy, en luring som får dig att vilja se för att Hangover-polaren Zach Galifianakis tar upp mest plats på framsidan av fodralet. Tyvärr kan jag meddela att både komedin och Galifianikis nästan helt uteblir, då pretentiöst psykologiskt filmmakeri och en cameo från den skäggige mannen på runt 15 minuter är allt som levereras. En intressant och ovanlig film – som inte lyckas övertyga mig om sitt tilltänkta värde.

Gregory Dark (regi) gjorde sig ett namn som en något ovanlig porrfilmsproducent under åttiotalet under namnet A. Gregory Hippolyte, det var då det fortfarande fanns en ”handling” i genren och fluffiga frillor gungade i takt med analoga synthars sunkiga melodier. Många fantaster gillar Dark, som var del av en duo kallad ”Dark brothers” men jag kommer inte att fördjupa mig i ämnet då jag inte är intresserad av åttiotalets porrträsk. Nu har det gått trettio år och Dark’s senaste alster heter Frenemy, en film som har likheter med hans tidigare verk, men håller sig på mattan tillräckligt för att märkas med ”15+” i åldersrekommendationen.

Ett virrvarr av underliga konversationer kommer pågå emellan vännerna Sweet Stephen (Callum Blue) och Mr. Jack (Matthew Modine) när de rör sig i Los Angeles mindre finare kvarter under den dag som filmen utspelas. De kommer hinna med mycket just den här dagen, som kommer beskrivas som en bra sådan, med precis rätt mängd drama, kärlek, våld, fara och äkta Amerikanskt skoj. Vi som publik får följa med, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår, och om det vi ser är en fantasi eller en annan dimension.

En eloge till Gregory Dark och manusförfattaren Robert Dean Klein för den nedgångna och laglösa värld de målar upp på Los Angeles gator, där till och med polisen ”Tommy the cop” (Adam Baldwin) inte längre orkar bry sig när han vaknar med bröstet fyllt av spyor. Uppgivenheten hos lagmännen är uppenbar precis som det sociopatiska beteendemönster som Stephen och Jack rör sig efter kommer ta dem till mer och mer avskräckande situationer. De härdar ut och fortsätter sin promenad – tills alla negativa bilder följsamt kombineras mot ett imploderande direktsänt avslut. Frenemy är intressant, en film att studera för dem som är helt och hållet genomtrötta på den kommersiella marknaden. Men det är inte en särskilt bra film.

Förutom den långa scen där Zach Galifinakis introduceras som biträdet i porrbutiken ”Skin to win”, som för tillfället rånas av en galen och väldigt flottig västbärande man medan Sweet Stephen och Mr. Jack befinner sig där, så förblir ”Frenemy” en lång meningslös diskussion som lämnar några grunda funderingar kring världsordningen i dagens samhälle hängande för tittaren att fundera på. Scenen med Galifinakis fungerar även som introduktion av Adam Baldwin, en av mina favoriter från filmen – men efter den här scenen så sjunker tempot och i takt med det även mitt intresse.

Ett överarbetat och komplext manus som inte klarar av att ta sig självt på allvar. Det komiska blir inte särskilt roligt, det psykotiska faller på likgiltigheten och den möjliga samhällskritiken faller på en missgynnsam duo i huvudrollen. Ingen lyssnar på en galen mans monologer om sinnenas välbestånd. Tråkigt överanvända enkla knep för att tjäna poäng syns också till för att trötta ut oss, bland annat den eviga cameon Ron Jeremy i ett snabbt kväljningsovänligt montage, varför kan han inte bara hålla sig i sin genre?

För all del, med några höjdpunkter, ett par överraskande scener och en härligt påklistrad engelsk accent som Mr. Jack bär på under hela filmen så kan ”Frenemy” tilltala vissa. Jag tror dock att de flesta kommer bli besvikna då det här inte alls är den filmen de trodde det var. Bry dig inte om den för Galifianaki’s skull, inte heller för komedin – söker du efter en märklig film att förundras över, då kan du välja ”Frenemy”, för den rör sig i allra yttersta utkanten av vad som brukar kallas normalt.

INGA KOMMENTARER