Frankenweenie

Inte den bästa av Burton, men på rätt väg igen.


Tim Burton skämde bort sin publik länge. Sen gick någonting fel. Johnny Depp spelade varenda manliga huvudroll och Helena Bonham Carter (Precis så som Colin Nutley gör med Helena Bergström) fick det angenäma nöjet att nästan alltid anta den kvinnliga. För oss som lätt tröttnar på repetition så var inte det här så roligt. Och någonstans runt Charlie and the Chocolate Factory så gick det knappt att se Burtons filmer längre. Sweeney Todd, Charlie som sagt, Alice in Wonderland (den sämsta filmatiseringen av Carrolls underbara saga) och sen Dark Shadows som i och för sig hade sina nycker och stunder.

Men i Frankenweenie så återställs ordningen hyfsat, eller det som var ordningen kanske jag ska säga. En känslomässigt engagerande saga om pojken Victor vars hund hastigt avlider, men som genom ett mirakel och avancerad reanimationsvetenskap återuppstår. Det handlar om sorg, förluster och acceptans lika mycket som det handlar om glädje, vinster och vägran.

FrankenweenieFilmen är animerad med stopmotion-teknik och den är av yttersta världsklass. Dockorna är fantastiskt designade och dess rörelser väldigt naturtrogna och ständigt genomarbetade utan misstag. Det här hjälper Frankenweenie som av någon anledning inte klarar sig hela filmen bara baserat på den enorma handlingen mellan Victor och hans hund (det hade blivit långtråkigt) att bli den njutbara film det är. Men, tyvärr så är det inte bara härligt… Jag tycker att det saknas uttryck främst hos karaktärerna som trots att de är fantastiskt animerade ändå förblir dockor. Det extravaganta avslutet (som det inte går att gissa sig fram till direkt) är aningen för stort och tar mer från det emotionella än det ger även om det är imponerande att titta på. Jag fastnar aldrig riktigt för någonting, någon gång. Kanske beror det på att jag inte har haft någon hund som gått bort (det spelar ju på mångas känslosträngar) men jag tror faktiskt inte det, då jag ändå kan relatera.

Problemet med Frankenweenie är att den är alldeles för ambitiös, allt är perfekt och upp-putsat, rent och fint. Jag har svårt att sätta mig in i världen som målas upp eftersom den förblir en låtsasvärld och inte en värld jag kan ta till mig som “verklig” (trots effektiv musiksättning, bra regi, massvis av referenser till skräckklassiker och ett varierande tempo). Allt är riktigt bra skapt men det saknas det där onämnbara för mig, det som gjorde Ed Wood till en underbar film, det som fick oss att gråta till Edward Scissorhands, det magiska i Big Fish eller humorn i Mars Attacks! Burton är oerhört duktig på att göra film och han har anlitat de allra bästa för att göra Frankenweenie, resultatet är enastående men själen som gjorde honom till en kultregissör ser jag inte till längre. Även om det är hästlängder mycket bättre än under de senaste åren.

Utgåvan från Disney är lika välskapt som själva filmen. Där finns originalfilmen (en kortfilm från 1984, ej stopmotionanimerad) som Disney inte tyckte passade riktigt när den spelats in. I den finns det jag hoppades på i Frankenweenie, själen. Bildkvalite och ljud är fantastiskt, svart är svart på riktigt och musik och ljudeffekter kommer till sin fulla rätt. Soundtracket är för övrigt riktigt bra också kan nämnas, värt att ta en extra titt på. Allting är magnifikt, men det viktigaste saknas och därför ger jag Frankenweenie det tråkigaste betyget. Det är en bra film, men det är inte den återkomst jag hade hoppats på.

INGA KOMMENTARER