Fram för lilla Märta

Svensk film när den var som tokigast?


Året är 2006 och en morfar med barnbarn besöker ett monument rest till minne av Märta Letterström, en kvinna som levde i nuet och snabbt tog sig in i riksdagen för att motionera för hustrulagen. Hon var en rejält stursk donna, satt som en man och med riklig skäggväxt. Morfar ska berätta hennes historia, men först lite middag och precis som vi gjorde 2006 så är det bara att svälja ett science-fictionpiller så är måltiden avklarad!

Märta var såklart densamma som morfar och hette egentligen Sture (spelad av Stig Järrel i både mans- och kvinnokläder). Genom ett heltokigt upptåg att söka anställning som cellist i en kvinnoorkester ramlade Sture in i ett litet svenskt äventyr i Lillköping, staden där allt kan hända och ingen lägger märke till Adamsäpplen. Anställningsintervjun går finemang även om Inga och Barbro (Elsie Albiin & Agneta Lagerfeldt) anar ugglor i mossen.

De beger sig till Lillköping för en sommarlång spelning på hotellets scen och det går bra för Sture, som nu uteslutande kallas Märta. Hon tjusas av männen (men släpper aldrig till), spelar sin cello som en boss och skaffar sig en mängd nya kvinnliga vänner. Utveckligen använder Hasse Ekman för att ta sin farsfungerande film till en ny nivå och blandar in kvinnokampen och den politiska inriktningen, ja det är då det börjar bli riktigt intressant.

Fram för lilla Märta spelades in i mitten av 40-talet och jag har inte sett till maken till öppenhet i liknande filmer även om det brukar vara väldigt ”fine and dandy” hela tiden. Den patriarkala styrkan både i filmen och på den politiska arenan utmanas via en transvesterande svältande musiker, som bara vill jobba på lite grann men utan att kunna påverka det glider på världens halaste bananskal rakt in i alla kvinnors hjärtan samt in i riksdagen.

Motsägelsefull i sin kvinnosyn kan jag tycka, på grund av att en man väldigt snabbt lyckas med det en kvinna inte kan, utan att ens försöka. Även lite knepigt i de mest framträdande scenerna försvinner Märta helt till fördel för Sture, som propagerar för kvinnors rätt – utan att någon märker att kvinnan blivit en man i kvinnokläder. Men det är möjligen så att jag lägger lite för mycket vikt vid detaljer, Sture lyckas ju å andra sidan lura hela Lillköping att han är en kvinna trots att det är omöjligt att missa motsatsen vilket i sig inte är trovärdigt. Fram för lilla Märta är inte ett supergott exempel på hur det då (och nu) rådande jämställdhetsklimatet skulle kunna lösas, mer en kommentar på vad som behöver lösas – med Pippi Långstrump-metoder som hjälp.

När jag ser gamla svenska filmer i nyreleaser så brukar jag alltid kommentera om det är värt besväret att hålla på. I fallet med Lilla Märta så kan jag inte säga något annat än: 100% legitimt att återutge. Ovanlig i sitt format med den futuristiskt betonade inledningen och det genomgående alltid roliga temat med män i kvinnokläder. Inte särskilt upphottad bildmässigt och riktigt jobbig att lyssna på bitvis på grund av ett durrande ljud i högtalarna samt helt utan undertexter! (Det enda jag önskar hade fixats). Möjligen så hade jag ett litet hack i min skiva, eller så är Fram för lilla Märta världens bästa exempel på hur dålig klippning kan slippa igenom, håll utkik efter den scen när Märta sitter och samtalar i ett vardagsrum medans en busunge ska till och skjuta ärtrör på henne. Vips säger det så händer det något helt annat, fantastiskt roligt!

Du kommer se det när du ser filmen, för du kommer väl inte missa den här?

INGA KOMMENTARER