Försvunnen

Katt och råttalek i de svenska skogarna!


Svensk semidebutfilm som utspelar sig i de norrländska skogarna, temat kan antingen vara vedhuggning eller något mindre gemytligt. Som tur är så slapp vi vedhuggningen.

När Försvunnen börjar är den unga kvinnan Malin på väg mot norrlandet för att starta upp på nytt, efter vägen så lägger hon märke till en svart jeep som far fram aggressivt och kör som om föraren var ute efter att terrorisera henne. Oron ökar hos Malin som har hela sitt liv förpackat i en. trailer bakom sig och det är inte utan anledning. Bilen försvinner för en stund och Malin kan pusta ut, men när den dyker upp i backspegeln återigen så påbörjas en riktig mardröm där det kommande dygnet testar överlevnadsinstinkterna hos både Malin och en förbipasserande ordentligt.

Försvunnen beskrivs som en nervpirrande och psykologisk thriller vilket jag inte kan låta bli att hålla med om. Det är en snabbt eskalerande film som påbörjas i ett aningen segt tempo där jag funderar på om det är någon slags solokvist-roadmovie. Så dyker Kjell Bergkvist och Björn Kjellman upp som två (för filmen) räddare i nöden. Sofia Ledarp är duktig och gör väldigt väl ifrån sig under den tid hon springer och skitar ned sig i skogen (onekligt konstigt mycket nedskitad) men under inledningen så hade jag gärna tittat på någon med lite mer glimt i ögonen. Ja, visst är det av speciella anledningar som hon bestämt sig för att börja om och de är inte de gladaste av sådana, så manuset kan ju i och för sig ifrågasättas om det verkligen hade behövt vara så dystert, faktiskt så tror jag att det här hade kunnat bli Sveriges bästa seriösa slasherfilmer någonsin om det kroniska kriminaltänket inte fått sin plats.

När Mattias Olsson’s (tillsammans med Henrik JP Åkesson) andra film (efter Koffein, därav semidebut tidigare) såväl är slut så är det långt ifrån upplyftande eller med några glada miner, det är tillräckligt svårt att vara glad i Sverige trots att vi har det så bra, något som Olsson struntar blankt i och undviker de rosa molnen som annars brukar kunna lägga en lugnande dimma innan eftertexternas mörker tar över. Här går det från mörker, till mörker och sen till ytterligare mörker igen, det händer nog ingenting positivt i hela filmen om jag inte minns helt fel och det är faktiskt rätt så deprimerande mitt i spänningen.

Karaktärerna är välskrivna personer som kommer till liv genom Bergqvist, Kjellman och Ledarp. Bäst är Bergqvist som alltid varit en personlig favorit – mot sig har han Ledarp som jag nämnde är riktigt bra i de mer hisnande scenerna, Kjellman, hans roll är intressant men får inte mycket mer hjälp av sin skådis att blomma än en säck potatis hade. Säcken potatis hade varit roligare att titta på… med små ben, springandes i skogen. Nåja…

För att vara en svensk film (jag är inte en hatare men det går att generalisera) så är Försvunnen riktigt trevligt spännande underhållning med twistar i berättandet som jag verkligen tyckte om. Det är ganska svårt att ta en hel del av de katt och råtta-lekar som pågår under filmen på riktigt allvar då det är dåligt synkroniserat med tid, rörelsehastighet och sådant, ungefär såsom det brukar vara i amerikanska skräckfilmer, där monstret alltid hinner ikapp den han/hon jagar även om den så vore utan ben och blind. Inte heller är jag imponerad av den rafflande avslutningen som verkligen inte känns verklighetsbefäst på samma sätt som resterande av filmens dialog och personernas beteende har.

En trea i totalbetyg, jag tittade klart på hela filmen och kände mig inte lurad i efterhand – det tycker jag räcker bra. Materialet som används i filmen skulle kunna kallas minimalististk och den psykologiska nerven infinner sig tillräckligt mycket för att handlingen inte ska bli trist, en sittande applåd som inte svider i handflatorna alltså.

INGA KOMMENTARER