Förhöret Packshot DVD

Torrt som ett studiebesök i plenisalen.


Eftersom jag aldrig varit ett stort fan av Hamilton och förmodligen sett alldeles för några av filmerna för att kunna skapa mig en ordentlig uppfattning så har jag hemskt svårt att förstå till vem det här timmeslånga förhöret är riktat. Inlett med en liten frukost hemma hos Hamilton, följt av en genomgång kring vad som får sägas och vad som måste hållas hemligt av Sorman (Niklas Falk) så beger sig Hamilton in i salen där konstitutionsutskottet sitter beredda att bombardera med sina frågor.

Anledningen till att Hamilton står som förhörsobjekt är att den stora kvällstidningen har luskat fram oegentligheter kring spioner, agenter och svenskt dubbelspel världen över, främst i forna Sovjetunionen. Resultatet vi får presenterat för oss är ett antal snirkliga frågor ställda av partimedlemmar från alla partierna, där de försöker ta reda på vilket ansvar den svenska regeringen haft och/eller har i de här frågorna. Från sidan av följer vi förhöret ibland från militärens fina salong där de jublar över Hamiltons förträfflighet, medan den svenske hjälten går kvällspressen på nerverna med sina smarta, korrekta och oklanderliga svar.

Till en början är Förhöret en hemsk skapelse där både ljudläggning (inga filter överhuvudtaget) och kameraplaceringar är riktigt dåliga. Det verkar som om att vi klivit in i en filmad pjäs. Som tur är så övergår det hela i mer av en tv-produktions estetik och det är bra mycket mer behagligt. Halvbilder fyller nästan resterande filmen och det är dialogerna från Jan Guillou’s manus som blir det viktiga. Ibland kvickt och smart skrivet, aldrig dåligt men oftast torrt och väldigt strikt trots att några småleenden och ögonglimtar passerar.

Förhöret känns riktat mot dem som tycker bättre om det politiska spelet än de laddade actionsekvenserna, eftersom det inte finns något av den senare varan. En snackis i bokstavlig mening där Skarsgård får plocka poäng gentemot sina förhörsledare gång på gång och i publikens ögon växa som den svenske, välbehövlige hjälten. Glorifierandet går väldigt långt och jag har faktiskt inte någonting emot det även om det känns särskilt såsigt och gammaldags, förmodligen stör det mig inte så mycket eftersom det i de “största” ögonblicken ju faktiskt händer någonting, jämfört med resterande händelselösa diskussioner…

Inte direkt något jag kan rekommendera till en bredare publik men för Hamilton-fans möjligen riktigt trevligt att få ta del av. Personligen så passerade det lika omärkbart som en dagtidssänd debatt från riksdagens plenisal – de pratar, men jag hör ingenting.

INGA KOMMENTARER