Seth Rogen & Joseph Gordon-Levitt

En helt vanlig killes kamp mot cancer.


Det är sjukdomen som sprider skräck hos familjer världen över, för många det värsta som kan hända. Bromsmedicinering, operationer och rädslan för att mista sitt eget liv eller någon i närhetens… Cancer, vilken jävla skitsjukdom helt ärligt – fick jag en önskning skulle jag önska bort den från alla levande varelsers cellsystem, för det är i alla kategorier det jobbigaste jag vet.

Adam (Joseph Gordon-Levitt) är 27 år och lever hälsosamt, han återvinner till och med, men han har lite ont i ryggen. När han äntligen tar sig till doktorn för att se över vad som kan vara fel så visar det sig inte vara en sträckning eller resultatet av dålig hållning. Adam har en växande tumör vid ryggslutet, en ovanlig form av cancer (Schwannoma neurofibrosarcoma). Det här ställer plötsligt Adams liv i ett helt annat perspektiv. Från att ha varit en ung man som njuter av morgonjoggen till att spendera tid tillsammans med gamla herrar under kemoterapeutiska behandlingar är det en lång distans, men det tar inte mer än ett par dagar att ta sig från punkt A till B och omställningen är minst sagt omskakande.

50/50 (Bluray)Tillsammans med vännen Kyle (Seth Rogen), tveksamma flickvännen Rachael (Bryce Dallas Howard) och den beskyddande mamman Diane (Anjelica Huston) tar Adam sig an sjukdomen efter bästa förmåga, chocken ska behandlas likväl som den biologiska faran. Adams chanser till överlevnad fastställs till bistra 50/50, så gäller det att ta tillvara på den tid som finns eftersom ingen direkt kan säga att behandlingar eller operationer kommer att vara framgångsrika.

50/50 försöker ta sig an en något komisk ton på sjukdomstemat och trots att Seth Rogen själv sagt att filmen ska vara minst lika rolig som hans tidigare alster (vilka specifikt han menade vet jag inte) kan jag inte hålla med om att det är en skratta-högt-komedi. Visst har 50/50 sina ljuspunkter komiskt men det är långt ifrån dess största styrka, mer en ingrediens i den överhängande positiva känslan filmen erbjuder där handlingen är så allvarlig den kan bli samtidigt som den fokuserar på det som sker hos och runtomkring någon som diagnosticerats med en livshotande sjukdom. De gånger som vi är på väg ner i deppighetsspiralen så dras vi upp igen av positiva krafter och det är styrkan hos 50/50, en riktig feelgoodfilm som förtrycker mörkret som ofta annars använts för sin enkla effektfullhet.

Seth Rogen och Joseph Gordon-Levitt har en kanonbra personkemi och deras dialoger emellan är riktigt upplyftande. Karaktären Adam är baserad på en av Rogens vänner från verkliga livet och det märks att engagemanget verkligen finns där. Det är inte bara mellan vännerna som kemin fungerar, med ett starkt gäng biroller, Huston, Dallas Howard och Anna Kendrick, som oväntat nog dyker upp som orutinerad psykiatriker till Adam. Det fungerar åt alla håll stärkt med ett starkt manus (Will Reiser) och välregisserad av den relativt unge Jonathan Levine.

Igenkänningsfaktorn för dem som gått igenom något liknande finns men är givetvis väldigt individuell. Jag kände inte igen mig från min egen erfarenhet av sjukdomen där en nära släkting gick bort, dock var omständigheterna helt annorlunda. Skillnaderna mellan symptom, sjukdoms-art och rehabilitering är för stora för att det ens ska gå att göra en film där alla blir nöjda och kan känna igen sig varför jag inte tycker att du ska se filmen ur någon form av utbildningsperspektiv, eller för att kunna stålsätta dig. Möjligen för att ta lärdom av Seth Rogen’s roll Kyle, en vän jag gärna skulle ha vid min sida om något liknande skulle hända.

50/50 är en stark film med ett dystert ämne som ändå lyckas lämna mig glad och utan tårar på kinderna. Därför, tillsammans med det jag nämnt i recensionen så blir det fyra pingviner i betyg. En av de bästa feelgoodfilmerna på länge med en väldigt realistisk och humanistisk inriktning.

INGA KOMMENTARER