Festivitetssa...

Festivitetssalongen

Festivitetssalongen

Fars, thriller och mycket mer.


Han är kanske mest känd som Fader Fouras i tornet på Fångarna på fortet, eller som Sigurd i Göta kanal. Han är också en man med känsla för lite svensk arthousliknande svartfars och situationskomedi. Stig Ossian Ericsson. Regissören och manusförfattare till Festivitetssalongen, en märklig svensk film från 1965 som erbjöd långt mer än jag förväntat mig.

Gösta Ekman, Allan Edwall, Toivo Pawlo och Georg Rydeberg spelar varsin roll som tjusare i hälarna på Fröken Blom, portvaktens dotter. Hon bor på bottenvåningen till det hus där Festivitetssalongen ligger och denna kväll när ordenssällskapet Prius ska ställa till med fest så dyker de alla upp en efter en i hennes lägenhet, ovetandes om varandra. Som en typisk fars går de om varandra utan att Fröken Blom (Lena Granhagen) får en ledig stund till sina fina broderier, och värre ska det bli – när hennes badkar plötsligt huserar en död kropp och en film-noirbiten kedja av händelser ökar på spänningen, då en av huvudgästerna till Prius-festen är polismästaren själv!

En fröjd att titta på, utan tvivel en av de trevligaste svenska 60-talsfilmerna jag någonsin sett. Den är fylld med humor, oftast i farstappning med en lustigt morbid känsla av att huset där allting händer är en mörk plats. En hiss som vägrar stanna på rätt positioner kommer visa sig bli en livsfarlig bergochdalbana, kroppar svepta i lakan bärs omkring i trapphuset medan polismästaren uppehålls, förgiftat kaffe, onda ränker som smids mot grannen i huset på andra sidan gatan och fyra smöriga charmörer alla ute efter den ack så eleganta och söta Fröken Blom, som nästan utan ett ord förmedlar en kärleksfullt tongivande roll.

Stig Ossian Ericsson har helt klart lyckats få till både en rolig film manusmässigt med rätt skådespelare, där Gösta Ekman är den yngsta i flocken och Allan Edwall tillsammans med Georg Rydeberg erbjuder mer rutin. Alla gör de inlevelsefulla roller med starkt fysiskt skådespel och goda replikskiften i ett virrvarr av förväxlingar och ovanliga händelser. Men det är inte bara en rolig och spännande film utan också en visuellt trevlig sak, där ljus och klippning (klippning som inte alltid lyckas hundraprocentigt) skapar atmosfär i den begränsade arbetsyta Ericsson har.

Även den oredigerade bilden och det knastriga ljudet, som oftast ses som en nackdel, fungerar till fördel för filmen genom att bidra till stämningen. Visst hade det varit roligt att se en remastrad utgåva med bättre färgåtergivning och starkare ljudspår men för mig personligen duger detta. Smaken som baken och så vidare och så vidare…

Helt klart en sevärd thriller med god ton och ett brett register av händelser. Allt utspelar sig i några få rum och det är som ett scenframträdande på film uppvisat i ett närgånget perspektiv. Ericsson lyckas skapa bilder som låter Festivitetssalongens byggnad bli en del av filmen. En oväntad fröjd för ögat och humornerven som kittlas inte bara en utan flera gånger med trevligt otypiskt svenskt skådespel i en levande byggnad där allt verkar kunna hända. Festivitetssalongen är en av de trevligaste filmpärlorna från Sandrews som jag hunnit med att se än så länge och mersmaken för Stig Ossian Ericsson’s filmer är given, det här är riktigt bra.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)