Fellini's Casanova

En irriterad Fellini gör storverk likväl.


Namnet Casanova skapar direkt romantiska associationer hos större delar av publiken, Heath Ledger gjorde Lasse Hallströms samma år (2005) som David Tennant gestaltade kvinnotjusaren i en brittisk miniserie. Men ända sen så långt bak som 1910-talet (tidigare till och med?) så har den självbiografiska texten från Giacomo Casanova’s “Histoire de ma vie” låtit publiken få smaka på olika versioner från olika visionärer. Ett filmkoncept vi knappast hinner se upphöra under vår livstid… på gott och ont.

1976 var året då en av Italiens främsta regissörer bestämt sig och börjat spela in sin version av Casanova, en figur Federico Fellini till en början ställde sig tveksam till (enligt wikipedia) men senare kom att försonas med under inspelningen av filmen. Resultatet blev en svårtydd, lång och frustrerande repetition med magnifik scenografi och ännu vackrare kostymer. En visuell pärla med förmåga att både förgylla dagen för samt tråka ut en tudelad publik. Fellini’s Casanova är, jämfört med många konkurrenter kring biogfrafin på film en skymf mot mannen i fokus som kommer att lämna dig undrandes varför han egentligen tog sig tid. Om det nu var så förbannat upprörande. Ser du filmen kommer du kanske ett steg närmre ett svar – jag varnar dig dock, det är en prövning.

Fellini’s frustration över personen Casanova trappas upp i takt med att galenskapen i bild nästan når löjliga höjder. En kakafoni av en mästare som tycks tappa kontrollen över känsloinverkan på filmen. Fellini’s Casanova är en av hans bättre filmer, trots att den är tråkigare än de flesta andra handlingsmässigt. Den rör verkligen om i en gryta jag inte ens visste fanns och Fellini’s porträtt får mig att hata och älska en mästare, en sorglig man, en fjant, en narr för det han gömmer bakom sitt usla porträtt av den superbe älskaren. Det är en film som väcker ovanliga känslor, förmodligen varierande och väldigt subjektiva.

En vid tiden 40-årig Donald Sutherland spelade rollen som Casanova, alltid omgiven av både vackra och mindre vackra kvinnor. Drömrollen för många på 70-talet, för Sutherland ett väldigt aktivt torrjuckande som utan tvekan ledde till kroniska skavsår. För dig som söker efter kultfilm med mycket naket så är det här helt fel film, nakenheten är inte gravare än vad du ser ute på torget i den stad du bor varje dag nuförtiden. Tanken med Fellini’s Casanova var knappast att provocera med styva bröstvårtor och manligt könshår. (Även om den säkerligen provocerade ändå.)

Jag kan tänka mig att det här är en av de tråkigaste Casanovafilmatiseringarna som gjorts. Det är helt fel film om du är ute efter någon form av i alla fall delvis glorifiering av mannen. Fellini valde en helt annan väg och det jag kommer minnas från det här är inte en idoliserad Casanova utan tvärtom, omgiven av en makalös scenografi som skapar tavelliknande bilder och den bitiga humorn och det överdrivna levernet, från alla inblandade.

Fellini’s Casanova är en lek med galenskap, lögner, övermod och sexualitet. Främst en film som ses av de redan invanda Fellini-fansen/cineasterna och blir annars nio gånger av tio en riktig långkörare utan någon tydlig inriktning. En vacker, märklig och stark film som jag tyckte om men förstår varför många andra inte gör det.

INGA KOMMENTARER