Hela Familjen i Farväl till Maffian

DeNiro i maffiasammanhang, det fungerar jämt.


När den amerikanska familjen Blake flyttar ut på landet i franska Normandie borde deras största bekymmer handla om att passa in i det för dem annorlunda samhället. Men det är ingenting jämfört med det dubbelliv de lever under amerikanskt vittnesbeskydd, med de ihärdigaste brottslingarna efter sig; den italienska maffian. Fred (Robert DeNiro) angav sin tidigare brottsfamilj och flydde för glatta livet men har svårt att komma undan det förflutna. Normandie verkar lovande men det gäller att familjen anpassar sig för att inte sticka ut, en ansträngning som inte är den lättaste när problemlösning á maffia alltid varit de bäst fungerande.

“Kul!” är det första jag tänker när jag får hem Farväl till Maffian och ser Robert DeNiro som frontfigur för den sorts film som han gör allra bäst. Nuförtiden alltså. Komiska maffiafilmer där han får spela ut som fadersfigur eller starke man med minst lika starka karaktärer “under” sig. Bland dem ser vi Tommy Lee Jones som en strikt övervakare och Michelle Pfeiffer som Maggie Blake, familje-modern med förkärlek till konfliktlösning av det explosiva slaget. Också de två ungdomarna Belle (Glee-stjärnan Dianna Agron) och Warren (debuterande John D’Leo) bidrar med minst lika mycket som veteranerna i en genomgående välspelad film. Vilket vore knepigt annars med tanke på vem som regisserat och vilka som är med.

Farväl Till Maffian BDDe är alla gangsters på ett sätt eller annat och karaktärsgalleriet kommer till liv under Luc Besson’s regi där det likt de flesta av hans tidigare filmer både erbjuds stora portioner humor och ordentligt ögonbrynshöjande våldsamheter. Hela Farväl till Maffian ses med fördel som en feelgood-film eftersom den är humoristiskt lagd men ändå lyckas berätta en fångande handling där ond bråd död och dramatiska romanser går hand i hand. Actionscenerna och det stora avslutet lämnar en del att önska men det gör mig inte besviken, även om jag tycker att fel personer gör mycket av det viktiga.

För DeNiro en perfekt roll lite mer i bakgrunden än fodralet antyder och lite av en hyllning till honom som skådespelare inom genren. Hans roll cirkulerar mycket runt att minnas och att komma överens med det förflutna och han får bland annat nöjet att sväva ut om hur gangsterlivet ter sig under en biovisning av Goodfellas (Maffiabröder), filmen som tillsammans med Taxi Driver gjorde honom till den legend han är idag. (Bland mycket annat.) Den här personliga resan är otroligt mysig att följa med på trots att den närmar sig att totalt tappa kontrollen över att det är en spelfilm för att istället bli en Q&A med DeNiro inte som Fred Blake utan som just, DeNiro.

En rolig film som håller sig intressant och gör mig lika nöjd med den som när jag såg fodralet första gången. Inte Besson’s bästa produktion men gott och väl lättsamt underhållande med en släng av den våldsamma värld som den organiserad brottslighet alltid innebär.