Facklorna dvd

Amatördetektiven Kråkan är nåt på spåren.


Kändistätt tre-delarsdrama med Sveriges främst manliga så kallade elit. Loa Falkman, Sven Wollter, Krister Henriksson och Jonas Karlsson är bara fyra av många lättienkännliga ansikten som figurerar i Björn Runeborgs berättelse om den unge femtiotalsgrabben Krister, också kallad Kråkan (Julius Magnusson).

Sverige på femtiotalet ser inte direkt ut som någon fest vanligtvis, och i Åke Sandgrens regi blir det knappast festligare när Panvision släpper 180 minuter grynig 4:3-bild på dvd. Ingenting kan ha gjorts för att förbättra kvalitén på det här, ja förutom de svenska undertexterna som ju alltid är ett plus. Naturtroget är det dock och eftersom jag är en sann troende av att allt måste släppas på nya format för att verkligen kunna nå ut så känns det ändå helt ok på något vis med det här sunkiga som vi erbjuds. Långt ifrån underbart, men i alla fall på dvd.

Vi följer den unga killen Kråkan,utrustad med ständig keps och halsduk cyklar han fram och tillbaka mellan de två destinationer han oftast besöker, nämligen Läroverket (skolan) och frälsningsarmesångerskan Britt-Marie’s (Cecilia Ljung) bostad. Kråkans älskarinna… Livet på 50-talet var omvälvande med ny teknik och liknande, och det finns ett litet fokus som fastnar på ungdomligheten, det ligger i händerna på amerikas nye kung: Elvis Presley. En förförare och ikon för den nya världen som inte bara fick ungdomarna att vicka på de närmast stelopererade höftlederna men även att hoppa av skolan och göra andra tokigheter…

Kråkan går inte bara på läroverket utan blir även skolad inom klassisk musik med en mor (Viveka Seldahl) som önskar följa med honom på världsturne när han äntligen har examinerats som världspianist. Hindren dit är dock många och när det oväntat börjar ske mord i den lilla staden så är Kråkan en av de få som snappar upp på detaljer omkring det. (Med väldig ivrighet.) Av någon anledning finns det alltid någon bärandes en fackelbrosch på mordplatserna och Kråkan ger sig sjutton på att han mot alla odds ska lista ut vad dessa fackelbärare har i kikaren och varför han ser dem överallt.

Mycket mer än så är det inte med Facklorna, en Lasse-Majas detektivbyrå i vuxentappning med en tystlåten amatördetektiv som får allt serverat och aldrig egentligen behöver anstränga sig mer än i stadens jobbigaste uppförsbacke. (När han cyklar alltså.)

Trist presenterat och taget ur ett manus som säkerligen skulle gjort sig bra i bokform, där du själv kan hitta på omgivningar, utseenden på karaktärer och så vidare. På film har alla svart kostym eller brun jacka och raka i ryggarna är de på fullaste allvar. Det är på många sätt dåligt skådespelat och åh så trist det är att lyssna på Sven Wollter när han ger ett oanständigt förslag till en skolpojke gällandes dess mamma. Som upplagt för ett nervigt samtal men lika levande som när man skriver på för ett paket på Posten. Allt är så självklart och färdigstöpt att det aldrig ges något utrymme till några intressanta vändningar. Ett familjedrama vävs in i huvudberättelsen men det erbjuder inte tillräckligt för att tända några gnistor.

Det som talar för Facklorna är den breda skådespelartruppen och ett ändå troget svenskt 50-tal som känns autentiskt (i alla fall för en som inte var där). Även den ungdomliga revolten och de yngre kvinnliga skådespelerskorna är riktigt bra, Anna Björk och Cecilia Ljung alltså. Ett litet plus är att den förnäme Kråkan växer upp och återberättar lite med hjälp av Thorsten Flink’s röst – inte direkt ett naturligt val, han gör verkligen inget fel dock.

Facklorna är långt ifrån en spännande tid framför teven och därför delar jag ut ett svagt betyg. Det ungdomliga är trevligt men berättelsen kärna rätt meningslös och från första ledtråden given. Alternativen bland svenska deckare är otroligt stora så ta en titt innan du bestämmer dig för den här, det finns bättre.

INGA KOMMENTARER