Fablernas vär...

Fablernas värld – Volym 2

Fablernas värld - Volym 2

Samhällets original porträtterade av skogens djur.


Som liten gillade jag Fablernas värld och på en sliten sönderspelad VHS-kassett hade jag och min bror utöver Svenssonpiratkopierade avsnitt av exempelvis Tygtigern Lukas äventyr, Doktor Krall och andra schyssta barnprogram, bland annat avsnittet som handlar om fisken Grundström som tar sig upp på torra land för att få lite sällskap. Grundström resonerade som så att om Skam kan gå på torra land så kan väl han också göra det. Det är således avsnittet jag sett flest gånger och kanske kan räkna till favoritavsnittet eftersom det kommit att symbolisera programmet för mig.

Men trots att jag gillade programmet så tyckte jag att det var ganska långsamt, ur ett barns obarmhärtiga perspektiv. Ni vet barn, som tycker att fem minuters väntan på att barnprogrammet ska börja är en evighet. Barn som glatt tittar på epilepsiframkallande animerade program utan att så mycket som blinka. Nu förstår jag varför jag tyckte de var långsamma, de är ju i princip helt dialogbaserade. Som någon slags barnprogrammens Tarantinoserie. (Ja visst är jag klyschig som refererar till Tarantino bara för att det är dialogbaserat? Det bjuder jag på.)

Förutom att uppskatta dialogdriven underhållning så bör man nog ha klarat av sina toalettbesök helt själv i kanske 10 år för att känna igen alla samhällets original som djuren gestaltar; OCD Myran som maniskt piskar mattor och får ångest av damm. Janne Korp som missuppfattar, förvränger och startar fula rykten. Den egocentriska Fröken Stork, djurens självutnämnda ledare som slår sig själv på bröstet och säger sig vara helt felfri, och som gärna blir den skränigaste på kalaset. Pentti Varg, enstöringen som inget hellre vill än att få höra hur omtyckt och bra han är men får sina känslor sårade och springer till Läskiga Skogen som en äkta drama queen bara för att invänta att de andra ska ångra sig. Kanske känner du igen fler personer i de andra djuren. Den dominanta och härjiga björnen Ambjörn som bor med Charles Murmeldjur, den snällaste av alla djuren som ger alla en chans, även Pentti Varg när han är besvärlig. Drulle Sköldpadda, långsam och negativ med smärta i skalet. Haren Moss som är mallig över att vara det snabbaste djuret i skogen och räven Tango, som snackar som en riktig söderkis är alltid sugen på smaskens. Och allt presenteras av Jakob Uggla som läser ett stycke ur skogens tidning; Fablernas Värld.

Jag ville minnas ugglan som en klok kille, en som presenterade en sensmoral som man kunde ta med sig ut i livet (till dagis) och tryggt luta sig mot när omvärlden blir för obegriplig.

Låt mig presentera en bit av ugglans moral – Janne Korp har fått för sig att Charles är på väg att lämna Ambjörn, Janne skvallrar snabbt för alla de andra djuren om vad som försiggår och sedan bestämmer sig Janne för att han måste sticka och varna Ambjörn om det pågående sveket. Sedan uppdagas det att Charles bara var ute för att samla ved till middagen. I nästa scen får vi se en omplåstrad Janne Korp med blåtira samtidigt som ugglan berättar om vilken omgång han fick och frågar oss sen snusförnuftigt ”Var det rätt åt honom? Ja-a! För om Janne Korp hade tagit reda på saker och ting innan han öppnade näbben så hade ingen behövt bli ledsen eller arg för dumma rykten i skogen.” Visst, det är ingen dålig sensmoral, skvallra inte och sprid inte rykten. Men att säga att det är okej att slå den som skvallrar eller ljuger, det är lite väl magstarkt när det ska vara en pedagogisk karaktär som framför budskapet (Att de flesta andra djuren är helt sjuka i huvudet, intrikata, grälsjuka och inte går att ha som förebilder borde även de minsta barnen förstå). Ugglan är ju ändå en förnuftets röst.

Men jag skrattade mycket och var bra mycket mer road av Fablernas värld nu som vuxen än som barn, de använder ett helt underbart skönt språk, rösterna är totalt passande för karaktärerna och de leker med uttryck och ord på ett fantastiskt roligt sätt. Att se tygdjuren ”promenera” i skogen med benen slappt hängandes efter sig slutar aldrig vara underhållande och galopphästen Landskrona 4’s armhållning är något av det roligaste jag sett.

Jag tycker synd om de ungar som går miste om det här och får se alla lågkvalitativa dumförklarande barnprogram istället. Se den, skyll på att den är till ungarna, skyll på att det är nostalgi, men se den!

Recension av Fablernas värld volym 1 finns också att läsa här!

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)