F

F

F the Movie

Mer parkour på film, den här gången i slashertappning.


Ända sedan det blev populärt med parkour så har aktiviteten utforskats inom snart varenda filmgenre. I Sverige släpptes Skills (2010) för inte jättelänge sen utan att toppa Banlieu 13 (2004) och det gjorde inte heller de odöda i London zombie epidemic (2010). Den här gången är det dags för ett antal (osäkert hur många) huvtröjebeklädda personer som bestämt ska leva om som Satan själv på en kvällsstängd skola.

Bland korridorer och skåp, slöjdsalar och lärarrum bygger Johannes Roberts (regi, manus) upp en kvävd stämning där läraren Robert (David Schofield) spenderat alldeles för mycket tid. Första gången vi träffar honom utdelar han betyget F till en elev samtidigt som han förnöjer sig med att låta hela klassen veta hur dålig eleven är, vilket resulterar i en dansk skalle och en blödande Robert på golvet. Skolan försöker skyffla händelsen under mattan men Robert står stark för sin rätt (trots att han provocerade eleven) och får därmed betala priset.

F11 månader passerar i en hast och Robert har dekat ner sig och spenderar alldeles för mycket tid stirrandes mot botten på sin whiskeyflaska. Den hyfsad goda relation han förr hade med sin dotter och elev Kate (Eliza Bennett) har nu komprimerats till att han måste ge henne kvarsittning för att få umgås och frugan hans har gått vidare med den delade vårdnaden som enda kontakten. Det här är allt relaterbart till vad som kommer att ske i ”F”. Det gäller bara att du kan dra vilda paralleller och inte ställer några krav på att film ska vara logisk hela vägen.

För under en kvarsittningssession där Kate och Robert spenderar lite kvalitetstid tillsammans så börjar det hända märkliga grejer. Telefonlinjerna bryts, en vakt försvinner och utanför skolan tycks det röra sig personer med avsikt att ta sig in. Till en början är det bara Robert, som har gjort sig känd som en looser, som märker något och han får inget gehör för sina misstankar. I all inledande tumult tappar han bort Kate och medan personalen på skolan faller döda ned en efter en måste han hitta henne innan de kan fly från skolan.

Johannes Roberts har gjort några filmer tidigare och öppnade med Sanitarium för tio år sedan med Uri Geller i huvudrollen. Roberts var lika duktig på att skapa atmosfär i sina filmer då som han är nu – och det syns i ”F”, som är ger ett otrevligt porträtt av en nästan tom skola. I Hellbreeder (2004) där Roberts anlitade Dominique Pinon (Delicatessen bl.a) som detektiv avslöjades talangen för att skapa skrämmande karaktärer. Även det ett inslag som syns mycket väl i ”F”, där jägarna i huvtröjor inte alls framställs som några trevliga typer.

Men vad var det då som gick fel i ”F”, om Roberts använder sig av samma knep som han påvisat tidigare att han är bra på?

Jo, storyn. För först bygger Roberts upp en karaktär i David Schofields Robert, som spelas väldigt övertygande. Det läggs ned tid (inte överdrivet mycket) på detaljer och fördjupningar, vilket får mig att tro att Robert är huvudsaken i ”F”. Vilket inte riktigt stämmer. Till en början är det ju så, men från att ha varit en intressant historia förvandlas ”F” till en tvättäkta slasherfilm där lockbete, lite mystik och sedan ond bråd död går hand i hand till filmen avslutas. Folk gömmer sig under skrivbord, misslyckas med att ringa polisen, springer genom en oändlig rad dörrar och skriker, gråter och paralyseras av skräck. Ibland väljer Roberts att vara 70-tals-mystisk och låta oss fundera själva på tillvägagångssätten genom att röra kameran utanför händelsernas centrum, medan han nästa gång bestämmer sig för att vara överdrivet grafisk.

”F” blir således bara en ojämn ickefilm som lägger ner för mycket tid (av den korta totaltiden) på att bygga upp ett antal intressanta relationer som inte kommer till sin rätt. Huvtröjemördarna framstår inte heller som särskilt trovärdiga då de är tystare än de proffsigaste ninjor och tangerar Danny Trejo i Machete mätt i brutalitet. Jakten på personalen är snyggt upplagd men i stort sett menlös och allt som inledningen erbjöd slängs bort till fördel för slashertugget.

Jag känner mig lika ambivalent i betygsättningen som filmen i sig är. Det finns många positiva bitar som miljöer och karaktärer både skådespelarmässigt och visuellt skrämmande. Slasherfilmer är inte min största passion och därför blir jag ganska uttråkad mot slutet av ”F” och jag var inte ensam i soffan om att konstatera att det här var snyggt presenterat slöseri med tid.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)