Everything Sh...

Everything She Ever Wanted

Everything she ever wanted - Recension

Dåligt men man vänjer sig.


Gina Gershon spelar Pat Allanson i den här tudelade miniserien från 2009. Det är en till början riktigt urusel skapelse som jag ovilligt och konstigt nog vänjer mig vid efter tillräckligt lång tid. Pat’s giftermål med Tom (Ryan McPartlin) är precis klart och det nya huset som de nygifta egentligen inte har råd med står högst upp på inköpslistan. Pat är en kvinna som mäter framgångar i ägodelar och är beredd att gå hur långt som helst för att få det hon riktat in sitt sikte på. Med ett manipulativt handlag, en rejäl urringning som förblindar både män och kvinnor så tar hon sig fram och får till slut det hon vill ha, frågan är bara hur länge hon lyckas hålla i det, och hur många som måste röjas ur vägen innan hon nått sina mål…

För fans av Danielle Steele, Harlequin (möjligen? Har inte läst mer än en bok själv.) och Glamour med mera, ja allt sötsliskigt liknande så bör det här vara i alla fall något att spendera de annars totalt döda kvällarna med. Har du brutit benet och ligger i sängen utan något att titta på så fungerar not Everything she wanted säkerligen bra, det är en typisk sån serie som precis som Glamour suger in dig och lurar dig att fortsätta titta, för det kan ju hända något intressant snart…

Det första avsnittet kändes dubbelt så långt som det var, otroligt segt i inledningen med ett ökande tempo mot slutet, hackiga och oinsatta skådespelare som brukligt sett brukar vara bra lider under Peter Svatek’s regi och hans halvdana försök att panorera och skapa en följsam handling både bild och manusmässigt. En del inramningar av bilden är vansinnigt dåliga med halva ansikten i närbild som om vi satt på sängkanten och tittade på, dåligt placerade kameror stup i ett och det märks att det är med avsikt i förhoppning om något fantastiskt. Tyvärr Svatek, det blev skitdåligt med ett fåtal undantag såsom en källarscen och flitigt igenomtänkta spontankärleksscener. Som dem på sin höjd klarar sig precis över medel, det mesta skriker att det här är för tv, vilket det ju också är, men utseendemässigt till och med väldigt mediokert även för tv.

För att återkomma till Gershon. Hon är väl inte känd för att vara någon superbegåvning och skapade sin karriär på ett par filmer i mitten av nittiotalet som de flesta känner igen som ”something something naket” (Showgirls, Bound) och ungefär samma spel pågår här. Gershon visar sina två horistontellt främsta begåvningar så fort hon är med i bild och hennes accent tillsammans med det kan inte annat än påminna mig om Sofia Vergara i tv-serien Modern family. Skillnaden att Vergara inte är där för något annat än stenhårt stereotypmakeri medan Gershon har/hade möjlighet att skapa en iskall mörderska men lyckas inte med mycket annat än att välja en ny klänning varje dag och variera i sitt beteende utan att hålla en rak förståelig karaktär.

Men jag kan inte belasta Gershon för allt dåligt. Det är ingen annan som gör något bättre ifrån sig heller förutom då Rachel Blanchard som förtjänar en liten applåd. Hon håller stenkoll på sin roll som Pats normala syster från första till sista scenen och hennes utveckling som karaktär är mycket roligare att följa än allt som Gershon håller på med, trots att hon fungerar både berättare (från den plats där hon befinner sig nu) samt mitt i handlingen (i det förflutna som vi tittar på).

Totalt sett så handlar det om ungefär tre timmar dramathriller och det är till en början riktigt dåligt. Precis som med de flesta serier av den här sorten så gäller det att hålla ut ungefär 40 minuter, sen är du fast och så blev det för mig. Jag tittade klart på serien och kände mig varken upprymd eller nedstämd efteråt. Det tåls att ses men bara om du behöver en långkörare som lyckas fånga in dig trots att det inte är särskilt bra.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)