Every day DVD

Livskriser i suburbia.


I New Yorks förort bor manusförfattaren Ned (Liev Schreiber) som har ständiga krav på sig från chefen (Eddie Izzard) att komma på bisarrare och bisarrare tabubrytande handlingar till en TV-serie.

Neds äldsta son Jonah (Ezra Miller) som kommit ut som homosexuell för ett halvår sedan försöker övertala sin far att få gå på en gaybal. Yngsta sonen Ethan (Skyler Fortgang) är en lillgammal violinist. Och slutligen hans fru, Jeannie (Helen Hunt) som precis har känt sig nödgad att hämta hem sin gamle far Ernie (Brian Dennehy) då hans situation i hemmet blivit ohållbar på grund av hans sjukdom.

Livet i förorten med åldersnojor, yttre press som sliter i äktenskapet, äldsta sonens försök att leva livet i gråzonen “inte barn men inte heller vuxen” och en oälskad far som kräver extremt mycket engagemang är vad som fyller filmen rent handlingsmässigt. Låter det som att du har sett filmen tidigare? Jag har då gjort det i alla fall, den känns inte fräsch eller nyskapande. Ingenting chockerar eller intresserar. En film jag absolut kan rekommendera istället är Happiness från 1998.
Dramakomedi står det på omslaget, jag skrattade inte en enda gång, och inte för att jag inte har någon humor men jag förstod inte vad som skulle vara roligt. Några kommentarer här och där var väl fyndiga, men hade inte ens de funnits så hade det varit en riktigt usel film rakt igenom. (Okej, det fanns en riktigt jönsig slagsmålscen som jag flinade till lite åt.)

Det är ett otroligt tjat i början av filmen om att sonen är gay, de vill verkligen pressa in det hos tittaren, så ingen ska missa hur oerhört öppensinnad filmen är. Och visst, det är ganska befriande med en film som väljer en annan infallsvinkel än sonens våndor inför att komma ut som homosexuell, men det är nästan lika tradigt med pappan som på grund av sonens sexualitet blir överbeskyddande som om han hade varit en dotter. Hade filmen istället låtit sonen vara homosexuell och det hade varit lika naturlig som om han var straight så hade den haft en mer originell touch. Dock har pappan inte helt accepterat sonens homosexualitet då han ständigt måste göra avvärjande skämt när det kommer på tal. Suck.

Den gamle mannen Ernie antar jag ska vara komisk, som kissar på sig, är allmänt vrång och egensinnig. Han återfår sin värdighet senare i filmen under några ögonblick av bonding mellan honom och hans dotter och jag tycker att det är hans skådespel som bär upp hela filmen. Dock känns det jobbigt att se honom som en sårbar förvirrad och livstrött åldring när jag helst vill ha kvar honom i minnet som Will Teasle från Rambo – First Blood. Tack vare honom blir det inte för sentimentalt i vissa scener där det hade kunnat bli det med en annan skådespelare.

På jobbet blir Ned nedtryckt av chefen då han inte lyckas prestera tillräckligt kreativt material till TV-serien, som har som mål att ha fem chockerande scener i varje avsnitt, ett krav som gör att de måste gå till absurda längder för att vara nyskapande och hela tiden toppa det senaste avsnittet. För att hinna färdig till deadline blir han ihoptussad med en snygg kvinnlig kollega precis som hans hustru behöver honom som mest.
Filmen hade passat bättre i ett annat format tror jag, en TV-serie eller så, där man har mer tid på sig att lära känna karaktärerna, allt känns ihopslängt och förutsägbart steg för steg hela filmen igenom. Den yngsta sonen Ethan kändes mest som en överflödig karaktär då de inte tog tillvara på honom tillräckligt, han hade kunnat användas mer och drivit på handlingen ytterligare.

Jag fick upp förhoppningarna en smula när jag såg att Eddie Izzard var med i den, jag är inget jättefan men kan absolut uppskatta vissa saker som han har gjort, jag förstår absolut syftet med att hans karaktär vill ha så snaskiga saker som möjligt med i sin serie, det är en fin känga till hela industrin som i vissa fall sätter sådant framför kvalitet och handling. Men varför kunde inte filmen ha gjort det då?

Filmen har inte bidragit med något till mitt liv, inga nya tankar har väckts, inga nya insikter om mig själv eller något annat i mitt liv. Och visserligen måste inte en film göra det, men då ska den i alla fall vara underhållande.

INGA KOMMENTARER