Hem Recensioner Drama Enter the voi...

Enter the void

Enter the void

Gaspar Noé, en regissör utanför det normala.


Det var väl i och med Irréversible som Noé sist var i ropet, då siktade han på att göra folk åksjuka på grund bakvänt berättande och galna överdrivet långa våldsscener. Det var mäktigt gjort och de flesta hatade den filmen för det som visades. Jag var en av dom, men i efterhand har jag kommit att förstå att Noé bröt sig in i min hjärna och planterade sina bilder, för jag minns fortarande klart och tydligt nyansen i tunneln där kvinnan blev våldtagen, jag minns varje bildruta från när brandsläckaren släckte livet på en man och kameran studsade med i takt. Så oavsett om jag inte tyckte om filmen och den känsla jag hade efter att jag var  färdig med den så gjorde Noé intryck, och det var starka sådana.

Emellan Irréversible och nu då Enter the void så har Noé regisserat fyra olika projekt/filmer som inte riktigt kommit ut i kommersiell media, vilket är förståeligt då det inte riktigt är det han siktar på misstänker jag. Så det är ett kärt återseende och med nyfikenhet som jag slår igång den här filmen, nio år efter den mentala misshandel jag fick ta emot 2002.

Jag hade läst lite här och var kring Enter the void trots att jag normalt inte brukar det för att kunna göra en egen bedömning av filmer, efteråt jämför jag gärna andras tankar men i förhand skapar det mest förväntningar som inte kan levas upp, ungefär som det kanske blir för dig efter att du läst min text? Hur som helst så ska det här enligt många vara ett visuellt mästerverk, en framtida kultklassiker och flera olika sådana svängiga formuleringar. Jag håller inte riktigt med.

Visuellt sett så javisst, det här är en mästerligt färgfylld och varierande film där Noé använder sig av flera olika tekniker samt Tokyo’s innerstad för att få fram sin illusion av en alternativ världssyn. Stroboskopmaskiner, frätande starkt lysande neonskyltar över butiksdörrar och många fler exempel målar upp en magnifik bild av världen som de flesta aldrig ser den.

I det här myllret av ljus och ljud så följer vi med den unga mannen Oscar (Nathaniel Brown) från ett förstapersonsperspektiv, (genom hans ögon) då han under en kväll kommer möta sitt öde efter att ha skapat sig oväntat farliga fiender bland sina vänner. Men innan det här går av stapeln så ska vi försöka lära känna Oscar en aning, precis som vi introduceras till hans syster Linda. Syskonparet har varit åtskilda en längre tid och återses under en lycklig Tokyohimmel efter ganska mycket om och men, som vanligt kan inte Noé hålla sig på mattan (vilket han får, såklart) och insinuerar en mängd incestuösa möjligheter samtidigt som han återberättar genom ett otrevligt flöde en än otrevligare historia för de två, som under sin barndom förlorade allt och svor att aldrig lämna varandra. Deras band till varandra är väldigt starka, men till mig i publiken binder de aldrig an utan förblir två objekt i en annan verklighet.

Gaspar Noé lyckas verkligen med det visuella, ingen tvekan om den saken och det är väldigt utstuderat, hårt drivet på ett tema som i bästa fall blir svårtittat och relativt ointressant efter chocken lagt sig och den första halvtimmen passerat. Filmen är dock 2 timmar och 38 minuter, vilket i sig blir Enter the void’s största problem.

Det är svårt att förnya sig efter att kastat fram fyra ess på bordet direkt och efter den magnifika inledningen så trampar Enter the void transluscent neonfärgat vatten resterande speltiden och personligen, med Irréversible fortfarande i mitt huvud så blir jag aldrig särskilt hårt påverkad av hans nya ”mästerverk”. Den är alldeles för lång, den saknar förankring hos huvudkararaktärerna som det är märkligt svårt att knyta an till trots att vi befinner oss i en av deras huvuden och ser det som sagt ur förstapersonsperspektivet. Det är även faktiskt väldigt upprepande och Noé verkar dra ut på sekvenser onödigt länge, speciellt i de transporter han gör under en av filmhistoriens bästa peeping-tom-scener, där Oscar rör sig obehindrat över Tokyo, det är svårt att förklara utan att kasta spoilers…

Trots allt det här som jag inte uppskattade hos Enter the void, så är det svårt att inte hänföras av den starka visuella upplevelsen som erbjuds. Det är ovanligt och det är snygg, men frågan om det var värt nästan tre timmar av mitt liv kvarstår. Svaret blir mer ett njae än att jag ställer mig i kö för att kyssa Noé’s fötter. Så bra är den inte.