En snubbe som mördar folk (Some guy who kills people)

Glassbarshäng, vänskap och knivmord.


Ken Boyd är en så kallad “loser”. Han är 34 år fyllda och fortfarande inneboende hos mamma, han gillar att rita serietidningar och har inte riktigt passat in nånstans än. En antisocial men snäll person som har svårt att hitta vettiga anställningar och därför sitter fast i frustrationen över att arbeta i glassbar, med allt vad det nu kan innebära. Serierna ger en tillflyktsort där han kan få utlopp, att delta i verkligheten tycks omotiverat och således något han skippar.

När han för en gångs skull lyfter näsan ur det seriealbum han arbetar med så möts han av nyheterna kring ett antal brutala mord, alla begågna nyligen och alla offren före detta klasskompisar. Oron stiger hos Ken samtidigt som världens bekymmerslösaste 11-åring precis passerat stadsgränsen sökandes efter en förlorad släkting. Ingen slump att Ken också han förlorade en släkting… ungefär 11 år tidigare.

En snubbe som mördar folk innehåller en hel del olika vinklingar som det till en början känns helt omöjligt att få ihop på något vettigt sätt. Allt som snurrar kring huvudpersonen Ken (Kevin Corrigan) är ungefär allt du inte vill råka ut för samtidigt. Den resande flickan och samt en mängd mord med direkt anknytning till dig själv är bara två saker av många…. Det är inte konstigt att Ken blir nervös och Kevin Corrigan, som jag vanligtvis inte gillar mycket får verkligen till det den här gången. Tillsammans med Karen Black (Ja, kult-donnan), Barry Bostwick (Ja, borgmästaren i Spin City) och den energetiska Ariel Gade skapas familje-magi mitt i en gruvlig skräck/gore-historia. Ena stunden gemytligt snicksnack vid middagsbordet och andra stunden bilden av någon stackare sänkt med en yxa i huvudet.

Skräckkomedi brukar luta åt den svarta humorn och det tas det verkligen tillvara på här. Fylld av dialoger som närmar sig nonsenskomedi men plötsligt skiner upp och lockar fram både leenden och gapskratt inte bara en utan flera gånger. Främst står det roliga hos tokige Barry Bostwick, sheriffen i staden, lika kompetent som en narkotikahund utan luktsinne, men en rackare på att leverera klockrena repliker tillsammans med sin sidekick Ernie (Eric Price).

Runt Ken samlar sig mörkret som för ihop alla de olika komponenterna till en fulländad berättelse, balansen skapas genom att introducera ett par karaktärer vid hans sida och det hela fungerar problemfritt. Det går, för den som vill – att avfärda En snubbe som mördar folk genom att peka på osannolikheter och liknande, det vore inte särskilt svårt. Men det är underhållningen (jag misstänker att var meningen med filmen) jag vill åt, så att syna på det sätte skippar jag den här gången. Det var förresten (på tal om ingenting) också riktigt roligt att se Lucy Davis (Dawn från engelska The Office) igen i en filmroll, hon passade jättebra i den tidigare komiska skräckfilmen Shaun of the dead och kommer inte göra någon besviken här heller.

Underhållande är det. Ingenting för familjestunden, råare än andra många andra skräckfilmer med en komisk touch både till hur pass svart humorn är samt hur faktiskt grafiska bilderna är. En typisk film unga föräldrar säkerligen kan roa sig gott med när barnen har gått och lagt sig, eller om du inte har några barn – när som helst under dagen, du behöver inte ens vara ung för den delen. Välspelad med ett klockrent manus sett till komedin, lite tveksammare till tempo utan att bli tråkig.

Receptet till en bra film i det här fallet kan spåras till två nyckelpersoner. Först Ryan A. Levin som skrivit manuset, smart, kvickt och roligt. Han har haft stor hjälp av exekutiva producenten som förmodligen hållit ett grepp om den oberäknelige regissören Jack Perez, vars tidigare prestationer innehåller filmer som Mega Shark vs. Giant octopus, Monster island och Wild things 2, inte direkt några höjdpunkter i filmhistorien.. Vem var då den andra personen om Ryan A. Levin var den första? Jo, John Landis – mannen bakom Blues brothers, Mupparna (1979) och Michael Jackson’s musikvideo Thriller, bara för att nämna några. I Jack Perez’s försvar så avskriver jag inte hans insats helt, filmen är inte dåligt regisserad – dock känns det som om att det finns utrymme till förbättring.

En snubbe som mördar folk är trots lite ojämnheter definitivt en film du ska se om du gillar lite annorlunda underhållning. Den är mörk, blodig och rolig, till och med familjär på sätt och vis. Jag begär inte mycket mer av en film än så, därför ger jag en trea med guldstjärna i kanten och hoppas på fler Ryan A. Levin-manus i framtiden, enligt imdb så finns det redan någonting att bita i, T is for tantrum, en kortfilm signerad Levin/Perez återigen.

INGA KOMMENTARER