En Mor Till S...

En Mor Till Salu

En Mor Till Salu DVD

En buskis som måste hottas upp.


Enligt vad jag läst så ska ”En mor till salu” utspela sig någonstans mellan tjugo-trettio-talet. Det är nästan nittio år sedan det. För att hålla sig trogna till pjäsens tidsanda måste således skämten och manuset ligga väl där i tiden. Men hur konverterar man 20-tals-humor till 10-talet i nästa sekel? Inte det enklaste.

Och den enda som egentligen lyckas driva ur mig skratt i soffan är försäljaren, knallen som hetter Allan och kallas ”Knallan” spelad av rutinerade Mikael Riesebeck, som gentemot prästen i pjäsen (Stefan Gerhardsson) skriker och gapar medan de avlöses av ordvitsar från både höger och vänster. I ordentligt skiftande kvalité. Riesebeck kan möjligen vara framtiden för skådespelare inom buskisen, rolig, kvick och en rackare på timing, vilket verkligen behövdes i ”En mor till salu” där han håller publiken i den ena handen och handlingen i den andra.

En handling som är enkel, det handlar om en dotter som kommer tillbaka från Stockholm för begravningen av sin far. Hennes mor bor i det gemensamma huset som alla siktar in sig på att äga vid ridåns sista passerande. Det finns en mjäkig hemmaboende trettiofem(plus)-årig dotter som agerar bollplank till modern Elsas (Siw Carlssons) usla ordvitsar som inte kan ha skrivits av någon annan än en halvfull Bert Karlsson. En präst och så den roliga knallen Allan. Även en butler/betjänt som står i bakgrunden och betraktar, berättar och driver storyn vidare när det är lite för långsamt. Likt en övervakare som bestämmer när publiken har fått nog av en passage eller sketch. Kortfattat: En kamp om huset där alla inte inte sitter på samma information, och därför blir det roligt.

Trots att nästan en timmes aktivt material delas upp på två timmars speltid så är de aldrig nära att jag stänger av. Vissa bitar dras ut i oändlighet och antalet trådar som behöver knytas ihop mot slutet är inte särskilt många. ”En mor till salu” klara sig på rutin från skaparna, skådespelarna och publiken. Det allra värsta med hela produktionen, som gör det allra minsta för att hjälpa till – är kostymen, som säkert är i enlighet med tidsandan, men omöjlig att finna varken rolig eller intressant. I alla fall på tv’n. Prästen har svart. Knallen har beigt/brunt. Elsa klädd i urblekta färger och hennes dotter Stockholmspinglan har fått tag i ett lila tyg som i alla fall skulle fungerat om den inte var snävt som en säck potatis i passformen. Tråkigt och ointressant att titta på när man inte har miljön i Vallarna i vardagsrummet tillsammans med sorlet från publiken och någon enstaka mygga som sticker en i armen.

Kostymen åsido så är det i alla fall bra skådespelat, dörrar flängs upp, stängs och det skämtas om de vanliga buskisgrejerna. Sprit, sommarn, döden, ordvitsarna såklart också lite direktsamtal till publiken ifall de håller på att somna. Men publiken som sitter på bänkarna vid Vallarna verkar inte ha tråkigt överhuvudtaget, de tycker om ”En mor till salu” och jag kan väl inte säga annat jag heller. Det är en helt ok buskis som inte riktigt klarar av transfern till dvd hundra procent. Det vi ser på scen är inte tillräckligt starkt för att förmedlas en gång till ”off-live”, men det duger.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)