Hem Recensioner Action Elephant whit...

Elephant white

Kevin Bacon & Djimon Hounsou

Kevin Bacon med nya stämband…


Legoknekten Curtie Church har fått ett nytt uppdrag som tagit honom till populära Thailand, Bangkok. Han är där för att utplåna en ökänd trafficking-liga som kidnappar och mördar unga kvinnor. Till sin hjälp har han sin ofrivillige vapenhandlande slash strippklubbsägande polare Jimmy (Kevin Bacon) som står för arsenalen samt har en fot i branschen.

Med vapen i hand och en plan i sitt huvud ger sig Curtie ut på Bangkok’s gator för att tjäna in sina pengar, men efter att han stött på den söta unga kvinnan Mae (Jirantanin Pitakporntrakul, japp, uttala det du) som blir hans mentala ledsagare börjar hans hårda inställning till sin yrkesbana att skakas ur balans, möjligen finns det andra sätt att motivera det han håller på med, förutom penningarna…

Elephant whiteKevin Bacon har gått och skaffat sig en mörk opassande röst med något av en brittisk accent till ”Elephant white”, där han spelar den motvillige hjälparen med en grov skjortfetisch. Han hjälper den (antagligen) exmilitära gun-for-hire-jätten Curtie som spelas av talangen Djimon Hounsou. Han gör ett professionellt jobb både i de snabba fightingscenerna och i de halvt djuplodande personliga sekvenserna som dyker upp sporadiskt. Vid sin sida har Curtie alltid filmens temposänkare Mae, en evigt moralbabblande ung kvinna som är lika genomskinlig i sitt skådespel som hennes roll kommer visa sig vara egentligen.

Mae’s budskap är att våld inte löser några problem, medan Curties budskap är att alla ska sluta köpa och sälja sex i Thailand. Dom som inte gör det blir ihjälskjutna från ett klocktorn. Ett viktigt budskap, om man bara läser den först meningen före den här. Hur den här filmen skulle fungera antingen i undervisande och underhållande syfte (som båda tycks vara intentionen) förstår jag inte trots de enkla budskapen.

Prachya Pinkaew (regi) har ett gott stilistiskt sinne och det visade han redan när han regisserad Ong-Bak. Den här gången är det inte fullt lika snyggt, men det är likväl snyggt. Förutom de högkontrasterade scenerna som nästan ramlar ur tv’n eftersom de skär sig så mycket är ”Elephant white” en trevlig sak att titta på, speciellt under de få trånga actionsekvenser som vi bjuds på. Äkta fart och fläkt som ger en stor närvarokänsla. Lägg till några snygga och välplacerade specialeffekter, hög realism, Bangkoks röda område och en halvdold andevärld som pockar på dörren till Curtie’s klocktorn så finns det gott om uppslag till fina bilder att använda. Vilket Pinkaew också tog tillvara på tillsammans med Wade Muller (foto, cinematografi).

Men trots det fina utseendet så fastnar jag aldrig för filmens handling. Den har en undermening kring prostitution som är ohyggligt rått portätterad utan att leverera någon faktisk kritik mot det som händer. Samtidigt eskalerar våldet från legoknekten Curtie och hans motståndare kraftigt under hela speltiden, vilket i sig vänder på filmen till något man väldigt enkelt kan kritisera för sitt övervåld. Moraliska ståndpunkter måste tas av båda de manliga skådespelarna Hounsou och Bacon, en trevlig bit som de båda klarar av galant, men som tappas bort emellan allt som visas genom Curties kikarsikte. Filmens moraliska ställningstagande görs inte förrän eftertexterna står på kö, möjligen som en liten chocksökare… men då är det alldeles för sent.

”Elephant white” är inget undantag från den vanliga actionfilmen som gått direkt till dvd utan innehåller mer kräm på kakan än nödvändigt. Det mördas en hejdundrans massa lakejer och det är iskallt utförda enmansoperationer som styr filmens gång. Ställt mot en luddigt förklarad legoknekt som försöker ta på sig en hjälteroll för den kvinnliga Thailändska befolkningen är det inte svårt för kikarsiktesbilderna att ta överhanden och lika bra är nästan det, eftersom Hounsou trots sin duktiga insats inte har någon att bolla sina funderingar med. ”Elephant white” hade möjligheter att vara mer karaktärsdriven men blev istället en snygg krypskyttsfilm i stadsmiljö.

En tvåa får det bli, möjligen lutad åt en stark sådan. Främst för regi och foto, men även för Djimon Hounsou’s rollprestation mitt i allt kaos. Kevin Bacon’s ”Jimmy” med den fåniga rösten och den missriktade pushen för att undervisa kring prostitution genom mass-slakt skapar däremot en dålig eftersmak som förmodligen kommer utvecklas till en ganska illa osande andedräkt…

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)