Drömfabriken (The muse)

GB’s tresmak i filmformat.


Om Sharon Stone är den rosa smaken, lite glammig och tjejig. Så är Andie McDowell (precis som hon brukar vara) vaniljen i mitten, Albert Brooks får vara den gröna päronsmaken som ingen riktigt favoriserar men ändå äter upp. Paketerat i en vit plastlåda med ett lagomt intressant lock som ska fånga in eventuella glassinköpare.

Drömfabriken är en stjärnfylld film där Jeff Bridges har vita jeans och Martin Scorsese verkar vara på väg att överdosera på koffein medan Albert Brooks agerar helt i desperation för att rädda sitt eget skinn. Alla är de involverade i filmbranschen och alla jagar de efter Sharon Stone, stadens enda arbetande musa. (!) Enligt den grekiska mytologin var muserna gudinnor som inspirerar konstnärer och annat löst folk, hämndlystna och utan tvivel en av den elakaste sortens inspiratörer var de inga man lekte med i onödan. Steven Phillips (Albert Brooks) har dock lyckats hamna i en sådan jobbig situation att han inte längre har något val.

Han riskerar att bli av med sitt jobb som manusförfattare efter sjutton framgångsrika filmer, en Oscarnominering och nyligen korad vinnare av The humanitarian award. Något som bolagen skiter blankt i för att ta det rakt. Hans nya manus saknar udd och framstår som gamla och redan gjorda. Steven förstår ingenting, eftersom det handlar om actionmanus och inte direkt arthouseproduktioner. Han lovar sin kontakt att fixa fram ett ordentligt, nytt och fräscht manus som garanterat kan säljas till de största bolagen. Bara han får en chans till – och det får han såklart. (Annars ingen film.)

Hur som helst så ligger han risigt till eftersom han inte har någon direkt idé. Men han lyckas övertyga sin kompis Jack (Jeff Bridges) att dela med sig av sitt framgångsrecept som just nu håller honom i rampljuset. Något han gör men med en viss motvilja. Hon heter Sarah Little (Sharon Stone) och kan inspirera vem som helst till att skapa film, konst eller starta företag – you name it. Problemet är bara att hon är mycket dyr i drift och kräver hotellnätter, limousiner och presenter på löpande band. Plus att hon ofta ringer mitt i natten för att få sina specifika ärenden uträttade.

Steven Phillips känner att det är värt det för att rädda sin karriär men vad han gett sig in i blir inte fullt så enkelt och rättframt som han trott. Han har skaffat sig en musa – men hur länge har han råd att hålla henne glad? Och kan han hålla en musa glad samtidigt som han ska skriva ett manus, hålla sin fru glad och försöka hinna med att umgås med barnen? Det återstår att se, i den här mysiga nittiotalskomedin.

Albert Brooks är en rolig man på typiskt nittiotalsmaner. Han skrev för SNL tidigare och har några manus på sitt samvete. Han förstår hur man skriver och framför satir, som du kan se här – och finns med i rollistan för både Simpsons, Finding Nemo (pappa Marlin) och Weeds. Att han är en del av fundamentetet i Hollywood råder det inga tvivel om när man tittar på cameolistan och rollbesättningen i Drömfabriken, där James Cameron, Martin Scorsese och Cybill Shepherd har övertalats att vara med.

Trots att Drömfabriken är rolig och replikerna ibland får mig att garva riktigt högt så märks det att ett nytt årtionde var på G när den här filmen såg ljuset. Bara året efter så släpptes Scary Movie, Dude where’s my car, Little Nicky och Meet the parents, en helt ny typ av komedier som först nu 2011 börjat tappa publikens intresse. Det är återigen dags för ett skifte och filmerna från 2009 kommer förmodligen att finna samma öde som Drömfabriken, med undantag såklart.

Ändå så är det en mysig, charmerande och på näppen overklig historia som berättas varmt och enkelt och tycker man om feelgoodfilmer med komisk inriktning så ligger Drömfabriken nog rätt bra i dvd-spelaren.

Ska jag säga något negativt för att motivera det betyg som jag kommer dela ut så tycker jag att det är lite för nedtonade personer som äger huvudrollerna och deras vardagstugg (även om det är ovanligt för de flesta av oss) är egentligen inte alltför roligt i långa loppet. Brooks driver på om den egocentrerade musan och hennes behov och medan hans roll åker och köper sallad och hårspännen så utvecklas ett företag av hans fru (MacDowell) i bakgrunden. Musan nästlar sig också in där och hållbarheten för hur många trådar Sharon Stone kan sitta och dra i tycks märkligt överdriven. Konceptet med musan är lite för otroligt för att det ska hålla över hela speltiden och mitt tålamod med just upprepningarna kring det här har försvunnit långt innan Steven Phillips börjar ana att han kanske skulle ge upp idén om gratis idéer till sitt manus.

Det är dock trevligt med filmer där folk som Bridges, Stone, McDowell som fortfarande gör bra filmer än idag finns med och fungerar bra i sina roller som idag visar hur de utvecklats eller inte utvecklats. Det plus alla cameos (alltid roligt inslag i filmer) tillsammans med ett någorlunda Larry Davids-liknande manus, om än lite mindre vasst gör Drömfabriken till en film som i alla fall kan ses en gång – problemet är att det saknas (precis som för huvudrollsinnehavaren i filmen) lite udd i berättandet.

INGA KOMMENTARER