Dressed to kill

Alla karaktärer i Dressed to Kill känns som ena riktiga skummisar och sexgalningar.


Det ska direkt erkännas. Jag har aldrig varit något större fan av Brian De Palma. Han fick till det med gangsterrullen De Omutbara, men i övrigt har hans karriär mest bestått av filmer där hans perversa fascination för såväl Hitchcock som Dario Argento resulterat i skamlösa lån i form av kameraåkningar, scenuppbyggnader och berättelser med twister som man upptäckt långt, långt innan karaktärerna själva gjort det.

I Dressed to Kill märks det tydligare än någonsin. En prostituerad blir vittne till ett fruktansvärt mord. Hon får en glimt av mördaren som är en kvinna med enorma solglasögon och en vass rakkniv som sitt mordvapen. Rakkniven tillhör Michael Caines psykologkaraktär som får samtal från mördaren där denne berättar om sina dåd och hur personen i fråga använt sig av just Caines rakkniv – det visar sig att mördaren lider av en identitetskris och försöker dämpa detta genom att mörda människor. Tillsammans med sonen till den mördade kvinnan börjar den prostituerade kvinnan sin egen undersökning för att hitta gärningsmannen, detta eftersom polisen ledd av På Spaning i New York-bekantingen Dennis Franz (med hår på huvudet!) inte verkar göra någonting för att lösa mordet.

Det är uppenbart att De Palma vill få Dressed to Kill att kännas som en gammal Hitchcockrulle med just svepande kameråakningar och långsam stämningsuppbyggnad i var och varannan scen. Många lååååånga scener som är tänkt att göra oss lite kallsvettiga medan vi tittar.

Mest sitter man bara och skakar på huvudet. Är det någon som inte direkt ser vem mördaren är? Trots att denne gömmer sig bakom ett par gigantiska solglasögon och en gammal tantperuk? Mycket av spänningen dör i samband med att det blir onödigt att sitta och gissa sig fram till slutet. Det blir liksom uppenbart redan efter några minuter in i filmen vem som ligger bakom morden och således dör en av de viktigaste ingredienserna i en bra thriller – att hålla oss tittare i mörkret och låta hjärnan arbeta för att lösa mysteriet snabbare än vad karaktärerna själva gör. Dressed to Kill misslyckas inte bara på spänningsfronten. Den misslyckas med det mesta annat också. Skådespelarna är fruktansvärda att titta på, möjligen med undantag för Michael Caine som gör det bästa av situationen. Övriga aktörer känns som hämtade ur diverse mjukporrfilmer där deras enda direktiv från regissören verkar vara ”se lite förstoppad ut” och bete dig väldigt sleazy.

Faktum är att i princip alla karaktärer i Dressed to Kill känns som ena riktiga skummisar och sexgalningar. Det finns inte en enda karaktär som känns genomgod eller ens hygglig på något vis. Det gör det lite svårt att överhuvudtaget få någon emotionell koppling till karaktärerna. Det gör varken från eller till vilka som får lämna jordelivet innan eftertexterna börjar rulla. De Palmas regi är inte heller mycket att hänga i julgranen, vid sidan av de uppenbara lånen från Hitchcock saknar gubben helt en egen identitet – något som varit hans stora problem genom hela karriären.

Något positivt? Pino Donaggios musik är trollbindande vacker med en närmast hypnotisk effekt på sina håll, men i övrigt är det här en av 80-talets mest överskattade thrillers som innehåller en av de sämsta twisterna i filmhistorien – den som inte ser twisten komma redan inom 15 minuter bör genast bege sig till en optiker för att få ut ett par glasögon alternativ sätta sig i ett hörn och skämmas lite.

DVD-utgåvan från Studio-S Entertainment är en stabil sådan med hyfsad bild- och ljudkvalitet (även om det känns något burkigt som många andra 80-talsfilmer) samt lite extramaterial i form av trivia om filmen, skrivna biografier om de inblandade i produktionen, en trailer, radioreklam och ett bild/affischgalleri.

INGA KOMMENTARER