Dredd

Som taget ur ett seriealbum, på ett bra sätt!


Förutom att jag saknar den breda hakan och de breda axlarna som Sylvester Stallone tillförde Judge Dredd, ett par detaljer som Karl Urban aldrig kommer att klara att kopiera, så är Dredd verkligen en värdigt upphaussad och överraskande jämlik film att ha roligt både med och åt varje gång.

I framtidens USA finns Mega City 1. En stad med 800 miljoner invånare som sträcker sig från före detta Boston till Washington DC. Ingen liten stad alltså. Här är Dredd en av många domare, (poliser) som har befogenhet att på plats utfärda de straff som krävs. De som får fängelse kan skatta sig lyckliga, då de som döms till döden blir tvungna att stressa fram sitt sista andetag.

Packshot of Dredd SwedenJudge Dredd har fått i uppdrag att utvärdera den kvinnliga rookien Anderson som besitter ovanliga mentala kunskaper sprungna ur en mutation. Hennes prov- och studieresultat är precis på gränsen till vad som krävs för att bli en domare och Judge Dredd’s utfall kommer att bli avgörande. Som ett slutligt tet beger de sig till ett komplex med 75,000 invånare där gangsterbossen Ma-Ma (Lena Headey) styr och ställer. Domarnas uppgift är att gripa ett par misstänkta för tre obarmhärtiga mord, men så snart de satt bojorna på en av dem (Wood Harris) så stänger Ma-Ma portarna så att ingen slipper ut. Judge Dredd och Anderson blir tvungna att härifrån själva fäkta för sin överlevnad och det relativt enkla jobbet blir till en heldags besök i helvetet på jorden.

Action är den genre som jag har minst tålamod med sett till vad som erbjuds, men det här gäller mest när det har att göra med actionfilmer som beblandar sig med den faktiska verkligheten. När det går över i superhjältefilmer eller alternativa verkligheter, framtidsutopi- och dystopier. Ja, då biter jag i kroken direkt. Dredd är just en sån film som det absolut inte går att starta och sen förvänta sig att det inte kommer vara larvigt och krystat helcoolt, för det är det. Precis som repliker levereras i serietidningar ges de till oss på silverfat, där det både kryper lite i kroppen på mig samtidigt som jag accepterar att Ok, det här är en hård djävul som på fullt allvar befinner sig i en värld där det är ok att bete sig och prata såhär. Han firas faktiskt för det, så varför ska inte jag göra det. Så det gör jag.

Men Dredd är inte bara en vanlig fest i action och vad man kan åstadkomma med vapen och råstyrka. Rookien Anderson (Olivia Thirlby) skapar tillsammans med den kvinnliga och väldigt hänsynslöse antagonisten Ma-Ma en mer balanserad film som passar både en manlig och kvinnlig publik. Anderson är den som löser problemen medan Judge Dredd står för skjutandet, Anderson ger dock också prov på hur man på bästa sätt sänker sina motståndare och agerar som en domare. Något jag inte kan påstå att jag ser motsatsen till i Judge Dredd, då han knappast skulle fixa en Rubiks kub på direkten. Lena Headey gör sig väldigt väl i rollen som Ma-Ma och även om hennes imperium byggs upp på klyschor så står hon stark som en riktig genomond sate som inte ger sig förrän hon är död.

Dredd är en följsamt berättad film som knappt innehåller någonting som behöver ifrågasättas så länge det är underhållning en är ute efter. Det finns dock ett blatant undantag som jag inte röjer för att slippa ge spoilers. Det är specialeffekter i nästan varenda scen, där en del varierar i kvalité men de som räknas mest är riktigt häftiga att se. Kostymer som jag misstänker redan har sysselsatt hela världens cosplaycommunity och tuffa men ändå verklighetsförankrade protagonister och antagonister. Jag köper framtiden som målas upp även om grunden läggs med en riskabel monolog på ynka tre – fyra meningar. Det som vinner över mig är hur det ser ut, kanonsnyggt animerade stadsvyer, fordon och ja allting är riktigt häftigt att vila ögonen på.

Nackdelen med Dredd, och det är en av de väldigt få jag kan komma på, är att Karl Urban inte riktigt passar i rollen. Han är inte tillräckligt macho helt enkelt och rollen kräver inga speciella färdigheter vad det gäller skådespeleri, så varför inte använda någon lite biffigare. En personlig önskan. Filmen är även lite kort, jag hade gärna sett ett par bredare porträtt av Dredd och Anderson innan kärnan av alla action nås, nu går det aningen snabbt och liknar på många sätt en Indonesisk actionfilm jag skrev om för inte länge sedan (The Raid).

Förutom de överkomliga nackdelarna så anser då jag att Dredd är en av de filmer som du måste se i år om du gillar action. Den är blodig och rå så känsliga tittare bör passa sig, det är rätt rejält alltså. Den är tuff på gränsen till töntig (precis rätt mängd) och den har Judge Dredd, vapen och en himla massa av allt som behövs för att få till en adrenalinstinn actionfilm. Precis så som det ska vara!

INGA KOMMENTARER