Dracula (1979)

När ett skepp kommer lastat och du får bokstaven D. Säg inte Dracula!


Vampyrer har och kommer alltid att vara intressanta sagovarelser, deras urfader (speciellt på film) är såklart Dracula. Många är de skådespelare som dragit på sig mystikens mantel för att göra sin version av greven till den allra bästa. Och i Dracula som spelades in så tidigt som 1979 så har det blivit Frank Langella’s tur att fälla ut huggtänderna. Ett uppdrag han lyckas väl med tillförande både pompa och så kallat ståt. Han är den stora attraktionen, smidd som ett viktorianskt bältesspänne och det som håller ihop ett skärp som annars tycks väldigt hårt åtgånget av någon tok med hålslagare. För runtomkring Dracula tycks allt helt normalt, från blodshungriga fladdermöss till hästar med vampyr-radar. Och kanske är det normalt i andra delar i världen, men här där jag bor har jag aldrig upplevt något liknande, gjorde jag det, ja då vore nog inte gråten och psykvården alltför fjärran.

Till handlingen… där Greve Dracula anländer till 1910-talets England via en båt vars hela besättning mystiskt har dött under resan (Undrar hur…?). Det finns bara en överlevare och det är den långe mannen i mantel, långväga kommen från Transsylvanien. Det är dags för ett miljö-och-diet-ombyte och England tycks perfekt med sitt mörka klimat och sina sköna kvinnor, två av grevens allra största hobbies men även hans största svagheter. En stor fastighet blir hans nya hem… men husfriden hinner knappt infinna sig innan befolkningens blickar riktas mot honom. Först med nyfikna ögon, sen med skräckslagna!

Vändpunkten sker efter att Professor Abraham Von Helsing’s (Laurence Olivier) dotter avlidit hastigt via en väldigt märklig sjukdom, vars symptom främst tycks vara sår på halsen och grav blodförlust. Hämndlysten och med hjärtat i mysticism och kunskap om Europeiska varelser tar det inte lång stund innan Van Helsing även han vänder blicken mot Greve Dracula, som gärna antar en utmaning från en värdig motståndare.

Dracula tillhör den romantiskt lagda vampyrfilmen. Det är bildmässigt tilltalande med en mängd imponerande specialeffekter, skådespeleriet går inte av för hackor och i täten så står ju givetvis mörkrets son med manteln halvt döljandes ansiktet. I de ledande rollerna ser vi giganterna Frank Langella och Laurence Olivier och de är väldigt motsträvigt samspelta som varandras nemesis(ar?). Väl värda att nämnas trots mindre drivande roller är den ledande/ledda damen också, Kate Nelligan som både förmår visa gott empatiskt skådespel samt raka motsatsen.

Bristerna som sänker helheten finns inte hos dem, utan det visar sig finnas runtomkring, där de två herrarna Donald Pleasence och Trevor Eve spelar Dr. Sawek och Mr. Harker. Två vänner till Van Helsing som mest bara tycks vara i vägen för att sinka både tempo och trovärdighet. Ibland går det så långt för dessa herrar att Dracula tycks parodiera på sin egen allvarsamhet. Möjligen ett resultat av hundratals tidigare vampyrfilmer med allsköns teman som totalexploaterats innan och under det tidigare sjuttiotalet. Förmodligen oväsenligt. Det saknas en övergripande seriositet (som jag antar att var önskad) bredvid eller utanför striden Dracula vs. Van Helsing och det gör det hela ganska svårsmält. Inte heller erbjuds någon riktigt vettig sidostory för att avlasta, vilket jag gärna hade sett i en så gravallvarlig och seriös historia.

Ändå, trots lite svaga punkter och irritationsmoment så tycker jag att du i alla fall borde snegla på den här om du har ett intresse i vampyrfilmer. Till en början väldigt övertygande och helt och hållet tidlös, stilen behålls från första stund men intresset verkar svalna både från skådespelare och regissör – vilket verkligen gör att filmen ibland lider svårt av sin rätt långa speltid. Effektmässigt både spektakelroligt så som vampyrfilmer ofta är men riktigt snyggt gjort och utan avslöjande misstag. Risken att du hoppar till lite i soffan finns där den också – vilket verkligen ger plus i kanten.

INGA KOMMENTARER