Down to the bone

Ett av årets starkaste kvinnliga porträtt!


Om du sett filmen Winter’s bone så finns den förmodligen kvar som ett ganska klart minne precis som hos mig? Minnen om en ganska grå och ledsam historia med en stark kvinna i fokus?

Debra Granik, regissören till Winter’s bone inledde redan för sju år sedan sin sökan att finna kvinnors plats inom den individuella kampens drama. Då med den film som jag sett den här gången, Down to the bone.

Det handlar om snabbköpskassörskan Irene (ypperligt välspelad av Vera Farmiga) som har två barn, ett stelt och döende äktenskap samt ett vardagligt beroende av de droger hon kan komma över. Pengarna tryter, arbetet sliter på hennes förstånd bland extraprisjagande kupongsparare och drogerna äter upp de egna inkomsterna. Irene älskar sina barn och är en bra mor när hon har rätt kemiska mix i blodet, när balansen sviktar är det svårare med både tålamod och att finna de rätta instinkterna. Tillsammans med Steve (Clint Jordan) hanterar hon familjelivet så pass att det vore svårt att ana något från utsidan – men nu befinner vi oss mitt i familjen, som kommer påverkas av Irene’s förhoppningar om att bli nykter, en sjuksköterska vid namn Bob (Hugh Dillon) och det stora rörliga skafferiet med droger som alltid står olåst i utkanterna av New York.

Debra Granik presenterar en realistisk visning av en familj från det nergångna och sällan sedda Amerikanska samhället. Patriotismen lever än kvar med blå-röd-vita flaggor som en evig påminnelse och självkritisk röst till de bortglömda i konsumtionens och bankernas ebb. De belånade, fattiga och kämpande tycks vara Debra Granik’s passion och både i Winter’s bone samt Down to the bone och hennes förmodade intentioner lyckas med att visa det samtidigt som vi bjuds in att delta som maktlösa betraktare. För det känns verkligen maktlöst och bitvis sorgligt (med flera ljusare stunder) att följa Irene i hennes väldigt ovanligt vanliga vardag.

Förvänta dig inga omvälvande aha!-upplevelser eller förmildrade omständigheter – Down to the bone skulle lika gärna kunna (är förmodligen) vara vad vi skulle se om vi sökte upp och besökte valfri liknande familj. Granik drar inte in oss mer än behövligt i berättelsen utan lockar men håller ett avstånd. Sympatierna som skapas för Irene och främst för barnen lockar medan många beslut som tas direkt motar bort oss. Det är inte meningen att vi ska tycka synd om någon här, vi ska titta, ta in det och möjligen vara tacksamma, känna igen oss, bli förskräckta och sen gå vidare. Down to the bone riktar sig till den som sökt sig fram till filmen och det görs inga undantag för att främja en ”stor publik”.

Självklart är det inte bara regissörens förtjänst att filmen är ett intensivt montage av hopp och förtvivlan. Både de kvinnliga (främst Vera Farmiga) och manliga skådespelarna från vuxna till barn gör ett fantastiskt arbete med sina roller. Det är väldigt enkelt att förstå människorna som individer istället för påhittade och spelade beskrivningar från ett manus.

Tyckte du att Winter’s bone var en helt suverän film? Möjligen en av 2011’s bästa dvd-släpp? Då garanterar jag att du kommer både känna igen dig och tycka om Down to the bone, som är Winter’s bones största utmanare i kategorin. Down to the bone är årets givna julfilm för dig som är alldeles för glad och behöver komma ner på jorden igen. (Går det att vara för glad?) En film för dig som söker efter den raka motsatsen till paketpackande tomtar och löjligt gröna julgranar!

INGA KOMMENTARER