Don't be afraid of the dark

En riktigt läskig film med stor äventyrslusta.


Blackwood manor är en fastighet med en mörk och okänd historia, det är bara ett fåtal som vet vad som hände med naturmålaren och den före detta ägaren Emerson Blackwood och hans son som båda försvann spårlöst, och de säger absolut ingenting.

Fastigheten har nu köpts av det lyckliga och oanande paret Kim och Alex som har tänkt rusta upp och bo där med Alex’s dotter Sally. Som det nyfikna barnet hon är så upptäcker Sally under en utflykt en hemlig källare dold under gammal grönska, dörren till källaren har byggts för inuti huset men avslöjas snart. Bakom den ornamenterade dörren döljer sig viskningar och rop som berättar sanningar och lögner med väsande röster och den tystnad som hållit sig länge ska nu brytas och de som lever i mörkret får äntligen ännu en chans att slippa lös!

Guillermo del Toro som producerat och till synes styrt väldigt mycket av det visuella i Dont be afraid of the dark vet precis vilka knappar han ska trycka på för att både väcka den barnsliga äventyrslustan, rädslan för det okända och det magiskt förtrollande. Med fastigheten Blackwood manor som den enda skådeplatsen så skapas en tung atmosfär nästan direkt och den försvinner inte förrän det sista ordet yttrats. Först är filmen en ganska lättsam sak, jämförbar med The hole och liknande sciencefictioninspirerade ungdomsskräckfilmer, men den tar en annan inriktning så fort allvaret startar på riktigt.

Genom att inte dölja det som smyger i skuggorna, att skapa skräck och slitningar i ett barns världsperspektiv och ställa den vuxna rationaliteten mot det förutfattade barnsliga så är det inte lätt att hålla ängsligheten borta under tiden jag ser Dont be afraid of the dark. Jag hade förväntat mig en lättsam skräckfilm med förmodat ganska jolliga varelser som plågoandarna men överaskades med grymma specialeffekter, en stämning som fick det att rysa i ryggraden och en god portion involvering i de slitningar som uppstår inom familjen på grund av allt som händer. Katie Holmes och Guy Pearce (som spelar de båda föräldrarna) gör ett fantastiskt övertygande arbete i sin rolladoption av Sally (Bailee Madison), som även hon glänser efter en något trevande inledning. Det är en fröjd, en ren fröjd att titta på Dont be afraid of the dark eftersom den innehåller så många olika klassiska moment som misslyckats så ofta, nu i perfekt utförande med mystik och ett växande mörker.

Det här är helt klart en av de mest inspirerande och härliga rysare som jag någonsin ramlat över och ett definitivt måste för alla som gillar skräck/rysar-genren. En stark fyra delar jag ut för atmosfären, skådespelet och fantasivärlden som ryms i vår fiktiva verklighet med mera med mera. Det hade blivit en femma om inledningen hade varit starkare, det känns som om att början av filmen inte alls hänger ihop med resterande filmen, en svår övergång från kalare miljöer till det mer makabra, inte omöjligt men svårt och jag tyckte att det tog lite för lång tid att komma igång. Trevligt är det också att se extramaterial på dvd’n med intervjuer, lite grann kring fastigheten samt storyn.

INGA KOMMENTARER