Django Unchained

Tarantino gör ingen besviken.


Gillar du Westerns? Då är det här rätt film för dig. Gillar du Tarantino? Rätt film för dig. Gillar du våldsfilm? Helt rätt. Dramatiska kärleksfilmer? Japp. Men du måste klara av de tidigare för just den biten.

Django Unchained ska inte förväxlas med Django (1966), en tidigare western som på många sätt fungerat som Tarantinos inspirationskälla. (Men det är nog väldigt få som förvirrar sig just där.) De har mycket gemensamt, men som den auteur Tarantino är (med ett konstant mötande av publikens förväntningar plus något extra varje gång) så tar han det ett par steg längre med en större handling och allra viktigast – en vettigare sådan. (Jag rekommenderar även Django till er som inte sett den redan.)

Jamie Foxx visar återigen prov på sin talang som skådespelare när han i rollen som Django tillsammans med Christoph Waltz (som tandläkaren och prisjägaren Dr. Schultz) beger sig mot den enorma inrättningen Candyland. Där hoppas de återfinna Djangos sedan länge saknade fru, Broomhilda. (Kerry Washington)

Med vältaliga tungor, händer snabba som blixtar med revolvrarna och en intrikat plan tar de sig till farmen, för att mötas av den listige och obarmhärtige Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). En man som värderar varje slav i dollar, varje bomullstus i cent och till sin hjälp i en möjlig affärsuppgörelse med Django och Dr. Schultz har den ännu listigare hus-slaven Stephen. (Samuel L. Jackson som du aldrig sett honom förut.)

Från allra första scenen är Django Unchained en hänförande berättelse om brödraskap och kärlek, våld och cowboys tillika en spark i ändan på det historiska samhället. Utan pardon tar sig Tarantino friheten (eftersom det är ett “fritt land” nuförtiden Amerika) att måla upp de gamla herrarna som de tyranner de förmodligen var. Den svarta befolkningen led hårt och en känsla av återupprättelse strömmar genom Jamie Foxx’s karaktär, en stark man som gått från kedjorna till att sitta stolt på hästryggen med pistolhölstret vilandes på låret, en bråkmakare som adopterar sin stil och finess från en vän och inte en herre. Tillsammans med Waltz’s enormt underhållande Dr. Schultz skapas ett par som är så underbart att se att det enda jag kan jämföra med är Vincent och Jules. (Från Quentin Tarantinos Pulp Fiction, 1994).

Django Unchained BlurayAllt är minituöst förberett och efter att ha sett filmen två gånger så hittar jag inte konstigheter, inga svagheter i manuset och inte en sekvens som är onödig eller tråkig. Detsamma gäller miljöer, rekvisita och kontinuitet – allt faller på plats. Och detta trots en speltid på strax under tre timmar.

Det är Tarantino-magi och precis som vanligt så görs det på hans sätt eller inte alls. Många ställer sig funderande över våldet Django Unchained innehåller och visst är det grovt, men personligen så tycker jag att det är precis vad det ska vara, det finns ingen anledning att vända bort kameran – det är bättre att konfrontera och stå ut. Är du lite känslig så ha en kudde redo eller hoppa över, för det blir ordentligt blodigt, vare sig man vill det eller inte.

Django Unchained är mycket möjligt den film som jag kommer rekommendera starkast i år, vi får se. Men har du inte sett den redan och har åldern inne så gör det. Har du inte sett alla Tarantinos filmer redan så gör det också, för även om han inte gillas av alla, så är han en av vår tids största filmskapare.

Utgåvan från Sony är riktigt rolig med mycket extramaterial av varierande intresse, mycket från produktionsutvecklingen och lite speciellt om J. Michael Riva, en tongivare till filmens stil gällande miljöer som tråkigt nog gick bort den 7:e Juni, 2012 innan filmen var färdig. Rivas arbete har du förmodligen sett tidigare i filmer som Zathura, Iron Man, Iron Man 2, The Amazing Spiderman och många fler. Bäst är insynen i just hur mycket arbete Jamie Foxx och Christoph Waltz fick lägga ned på att faktiskt bli cowboys. Det är inte bara att dra på sig en hatt för att färdigställa förvandlingen utan pistoler ska snurras, hästar ridas och mycket mer.

INGA KOMMENTARER