Django

Spaghettiwestern med mycket att förmedla.


Spaghettiwestern, italienska westernfilmer som massproducerades under 60 och 70-talet, oftast lågbudget med okända skådespelare men undantagen fanns, till exempel Sergio Leone’s Dollartrilogin med Clint Eastwood i huvudrollen.

Django, som spelades in i mitten på sextiotalet, anses vara något av ett original inom spaghettiwestern då filmen för sin tid innehöll väldigt grovt och grafiskt våld, samt stjärnan Franco Nero i huvudrollen som Django, en ensling med ett omättligt hämndbegär. Filmen var inte bara en studie i våld utan innehåller också en hel del svidande kritik mot det då rådande världsklimatet, en social kommentar, där det är rätt enkelt att upptäcka vad som kommenteras bara man har ögonen öppna. (Tänk män i huvor, brännandes kors så är det omöjligt att missa.)

Filmen blev så populär, trots att den knappt släpptes igenom censuren någonstans, att det dök upp ett trettiotal direkta efterapningar på samma tema, alla förmodligen värda att se för den som är intresserad – så länge man tar och ser originalet först. Det finns även en uppföljare där Franco Nero repriserade sin roll som Django, den har jag dock inte sett (ännu).

I “originalet” följer vi till en början i fotspåren av Django, envist släpandes på en kista med siktet ställt på en ödslig stad. På vägen dit får han anledning att dra revolvern för att rädda kvinnan Maria (Loredana Nusciak) från ett otrevligt öde. Tillsammans gör de sällskap. Django är dock milt sagt ointresserad av att vara social utan meddelar att “Iv’e got some business in town, its a personal matter.”. (Redan här har Django etablerat sig som en cool djävul.)

Spaghettiwestern med Franco NeroSå snart de anlänt i staden, ett övergivet samhälle där bara saloonen med sina prostituerade lyckas hålla portarna öppna, hamnar de mitt i en konflikt mellan Major Jackson (Eduardo Fajardo) och dennes rivaler mexikanerna, ledda av en Obelix-lookalike vid namn Hugo Rodriguez (José Bódalo). Knivigt läge kan tyckas, men Django har hamnat precis där han hoppats, nu inleds hans omfattande grandiosa plan som innebär att vi får åtnjuta allt från en stor rånkupp, zorro-liknande taksmygarscener, svåra dueller, till en massaker som möjligen inspirerade till Schwarzeneggers härjande i actionfilmen Commando! Förmodligen inte, men det är samma stuk och fason.

Spaghettiwestern är möjligen inte det mest spännande man kan ta sig an år 2012 och jag är rätt säker på att Django inte kommer att få den skjuts Quentin Tarantino’s Django Unchained skulle kunna erbjuda. Även om den hamnar i ropet diskussionsmässigt. Produktionsvärdet är för lågt, stjärnorna rätt okända i norra Europa förutom av entusiaster samt att westernfilmer i stort inte riktigt lockar så som de brukade. Även om det kommer en våg lite då och då. Men för entusiasterna och för en sådan som mig, som konsumerar all film eftersom all film förtjänas att ses så är Django inte bara en ovanlig pärla, det är en relativt välpolerad pärla också.

Tycker man om en stadig berättelse som fyller de funktioner som en western kräver plus adderar våldsamheter som sällan skådas, även i modernare tid så har man en god underhållande film i Django. Några saker är det dock bra att vara inställd på att tolerera. Där överdrivet skådespel och flera duktigt pinsamma dramatiska scener står högst på listan. Sen är det även det här med ljudet till Italienska filmer, där det finns både ett engelskt och ett italienskt ljudspår att välja mellan, båda osynkade som om djävulen själv hade suttit i kontrollrummet och spakat, det är inte ens överensstämande dialog, men osynkade får bli ordet jag använder… Jag valde det engelska ljudspåret, då det var trevligare att lyssna på, även om det säkerligen ställde till det i vissa scener där en del poänger framförs så många som fyra gånger inom loppet av trettio sekunder. Sist och minst så bör du vara inställd på att ta allting som händer med en nypa salt, ställer man in sig på att filmen är uppbyggd ungefär som bildrutorna i en serietidning så klarar man sig undan skratt i de värst planerade sekvenserna. Stil är viktigt i spaghettiwesterns och det märks vilka bilder Corbucci ställt in siktet på och lagt hundra procent på att förmedla, tyvärr är det inte hela filmen, vilket hade varit ett klokare val.

Jag tycker att Django är en riktigt underhållande och annorlunda westernfilm som bör ses av alla entusiaster och filmintresserade med en bredare tolerans där det inte bara förväntas storfilm på storfilm. Filmen är cool, den har mycket intressant att förmedla även om det inte görs på det allra smidigaste sättet och är en del av filmhistorien som jag inte tycker ska glömmas bort i skuggan av inspirationsfilmer och remakes. Ett original som jag är glad att ha i min ägo.

INGA KOMMENTARER