Hem Recensioner Komedi Dirty movie

Dirty movie


National Lampoon’s höjer ribban, tar sats, löper fram och river!


National Lampoon’s har under de senare åren mest gjort sig kända genom dåliga filmer med mycket naket och barnsliga skämt, bikinis som glider av i takt med att handlingen tappas bort brukar vara en återkommande detalj. Ändå når de ut till sin tänkta publik, som i regel inte tröttnar förrän strax efter 25-årsdagen, då arbeten införskaffas och möjligen någon flickvän eller sambo som inte diggar heta-brudar-på-omslaget-filmer. Det är pojkrumsfilm, studentkorridorsfilm – du vet vad jag menar.

Sanningen kring Lampoon’s är en fyrtioårig historia som började med en humortidning och sen gick vidare för att producera radio och film med mera. Det är ett amerikanskts varumärke, starkt befäst hos ungdomar som filmer man kan räkna med. Sviten ”Ett päron till farsa” är en av deras största succeér inom film, eller ja, deras enda succé som jag känner till, som vi ju ofta får chansen att se om både runt jul och under reprissäsongen.

Nu har de med ett nytt grepp tagit sig an uppdraget att snickra ihop ”Dirty movie”. Det här är en annorlunda Lampoon’s-film jämfört med de jag sett, senast försökte jag titta på ”Pledge this” men blev tvungen att stänga av på grund av total uselhet. Som du då säkert förstår så har jag inte hängt med i utvecklingen av det här bolagets filmer, eftersom min senaste kontakt med Lampoon’s var för mer än sex år sedan. Men det verkar inte som om att mycket har hänt.

”Dirty movie” spelas in samtidigt som den spelas upp, filmen ligger i planeringsstadiet och under tiden vi tittar på en uppsjö av fräcka skämt så utvecklas filmen parallellt i bakgrunden. Det är budgetproblem, diskussioner kring skämt, sexuella utnyttjanden av skådespelerskor samklippt med skämt om homosexuella, klansmän, folk av olika färg, dvärgar, prostituerade, pedofiler, präster, rednecks, polacker och ja, precis allt uppseendeväckande du kan tänka dig. Allt samtidigt som problemet kring att det inte finns någon handling i filmen upptar produktionslagets tid, och det är då det som blir handlingen vi ser.

Under de första tio minutrarna så blir jag faktiskt mäktigt imponerad av ”Dirty movie” som verkligen sätter en hög ribba för sig själv. Förutom de töntiga ideérna kring kostym och utseende med tandproteser och liknande så börjar diskussionerna intressant kring skämtet ”The aristocrats” som det ju finns en hel film med samma namn som diskuterar sen tidigare. Tyvärr väljer producenten Charlie LaRue (Christopher Meloni, dold bakom 10 lager smink och ett par jättebrillor) med sitt team att inte filmatisera skämtet utan går på idén att göra den film vi ska få se istället. Det är smart introducerat och de allra första skämten bränner iväg ordentligt och jag kan inte annat än att asgarva i soffan. Det är riktigt roligt och jag tänker att herre min je det här kommer bli en helkul skrattfest!

Men så snart filmen lämnat inledningen och inspelningarna av densamma börjar så sjunker kvalitén på skämten drastiskt och det dröjer nästan hela filmen tills jag skrattar igen, vid den tidpunkten vet jag inte om jag i besvikelse tvingar mig själv att gilla något för att inte ha slösat bort min tid eller om det faktiskt var roligt.

Jag tycker ju att det borde finnas fler fräckisar att berätta än vi får se, för det är fräckisar som ”Dirty movie” riktar in sig på som du säkert förstått. Variationen av skämten är i det närmaste pinsamt dålig efter ett tag och miljöerna återanvänds till leda. Efter de första tio minutrarna så övergår faktiskt filmens bästa bitar till handlingen istället för skämten. Diskussionerna kring skämts vara och icke vara blir roligare än skämten i sig.

Sen har vi ju det faktum att eftersom det är en National Lampoon’s-film så måste det finnas med bröst och unga kvinnor. Ett mindre problem som löses via en casting-session där männen snabbt skickas ut och de kurviga, ofta unga kvinnorna får stanna (och ligga med producenten och regissören om de vill). Det är en bedrövligt dålig scen, men den ska ju finnas med. Materialet från den inspelningen återanvänds sen för att höja underhållningsvärdet åt alla ”fratboys” som sitter och kollar på filmen, de unga männen som inte klarar 5 minuter utan att se ett par guppande bröst alltså.

Lampoon’s har aldrig utgett sig för att vara något som representerar jämställdhet men här tar de fördomar, sexism och rasism till en helt ny nivå och tyvärr så blir det inte mer än en massa förolämpningar istället för en skämtkavalkad värd att skratta åt. Minoritets och sexskämt i 90 minuter blir lite för mycket och de bitar där filmteamet förolämpar sin publik (dig och mig) genom att kalla dem bigotter och outbildade blir de roligaste. Vilket i sig inte är särskilt roligt…

Det kanske kan vara värt att leta upp ”Har du hört den förut?” om du är ute efter skämt, svårt att få tag på kanske… Ska man tvunget se intelligensbefriad komedi så finns det ju en uppsjö av roligare parodier och college-filmer som till exempel ”Scary movie, Epic movie” och liknande, ungefär samma nivå på alltihop och klart fullgoda alternativ till ”Dirty movie” vars enda fördelar finns hos den Dragan-liknande (Bank für alle) Christopher Meloni som vi annars kan se i “Law & Order: Special Victims Unit” och den ibland roliga handlingen som utspelar sig i avbrotten mellan alla dåliga skämt (som innehåller ovanligt mycket självkritik). Plus i kanten också att få se Cyndi Lauper i några mindre sketchscener, meningslöst men trevligt att se att hon lever i alla fall.