Hem Recensioner Komedi Det våras för...

Det våras för Mel Brooks

Det våras för Mel Brooks

En ojämn blandning med några av Mel Brooks mindre kända filmer


Det fanns en tid då jag tyckte att Mel Brooks var det roligaste på denna planet. Jag skrattade så jag fick träningsvärk i magen i drygt 5 veckor efter att ha sett Det våras för Sheriffen och jag fick ungefär lika mycket skrattkramp efter både Det våras för Rymden och Det våras för Frankenstein. Sen hände något. Jag blev äldre och plötsligt var den barnsliga humor som Brooks symboliserar inte riktigt min kopp av té.

För att undersöka saken mer grundligt beslutade jag mig för att kolla igenom Det våras för Mel Brooks, en box med tre av hans något mindre kända filmer, för Film För Allas räkning. Resultatet av denna undersökning var minst sagt intressant. Jag avskydde en av filmerna, älskade en av filmerna och kände mig hemskt likgiltig inför en av filmerna. Vilka bjöd på vilka känslor? Läs vidare och få reda på det.

Det våras för Stumfilmen från 1976 är precis som titeln antyder en stumfilm där Brooks skojar till det med den uråldriga filmformen. Han spelar själv huvudrollen som Mel Funk, en regissör med en skruvad idé – göra världens första stumfilm i modern tid. Filmbolagen är ointresserade tills det att Funk påstår att han kan få med Hollywoods skådespelarelit i filmen, vilket givetvis visar sig vara ett löfte som han har svårt att hålla. Det våras för Stumfilmen är mycket möjligt Brooks sämsta film. Humorn känns som hämtad ur en Three Stooges-film från 30-talet där folk druttar på ändan och slår varandra på huvudet med snabbspolningsknappen intryckt för att få till en ”rolig” effekt. Det är inte den typ av humor som får mig att gå igång. Jag skrattade faktiskt inte en enda gång under Det våras för Stumfilmen och om jag inte visste bättre hade jag kunnat få för mig att mitt liv hade förvandlats till en stumfilm. För under filmens gång yttrade jag inte ett enda ord – annars brukar jag vara duktig på att ibland kommentera det som händer på skärmen för mig själv i ett led att bättre minnas vad jag ska skriva i recensionen efteråt, men här var det knäpptyst. Att skådespelarna sen överspelar något kopiöst gör knappast saken bättre. Ett riktigt bottennapp. 1/5

Det våras för Galningarna från 1977 hade lika gärna kunnat heta Det våras för Hitchcock – för det är en renodlad homage till den fantastiska thrilleregissören som av många dubbats till spänningskungen nummer ett. I Brooks film är det dock inte spänning som är huvudingrediensen, utan humor. Han lyckas på ett lysande sätt driva med många inslag ur Hitchcocks filmer, alltifrån höjdskräcken från Vertigo till att råka vara på helt fel plats vid helt fel tillfälle samtidigt som en fotograf står i närheten från North by Northwest finns med på ett hörn. Brooks spelar som så ofta förr huvudrollen, denna gång som psykologen Richard Thorndyke som lider av kraftig höjdskräck och hamnar in i en jobbig härva av onda ting när han tar jobb på ett institut där de anställda bär på fruktansvärda hemligheter. Parodierna är underbar iscensatta av Brooks och filmen bjuder på många hysteriska inslag. Allra mest skrattade jag åt den äldre terapeuten som snyter sig i sin hand varpå han säger ”oj, jag hann visst inte få upp någon näsduk”. Fantastiskt. I biroller är Harvey Korman briljant som vanligt och Brooks själv är riktigt kul huvudrollen. 4/5

Det våras för Hamlet från 1983 är märklig av två orsaker. Den är inte regisserad av Brooks och borde därför inte klassas som någon ”Det våras för…”, men det är också en film som är lite seriösare i tonen än de andra filmerna i boxen. Inte seriös i någon mening att det skulle kunna misstas för ett drama om det fruktansvärda levnadsödena under andra världskriget, men handlingen som kretsar om en teaterägare tillika skådespelare (Brooks) och dennes fru (spelad av Brooks dåvarande hustru Anne Bancroft) som dras in i en kamp för teaterns och deras överlevnad när nazisterna invaderar deras land. Det som följer är en ganska slapsticktung komedi med mycket fysisk humor och en hel del larviga imitationer, men den har defintivt sina stunder som får en att dra på smilbanden lite grann. Inte minst i det ögonblick då Brooks gestaltar Hitler på ett mycket bra sätt. Men överlag är det en ganska medioker och lättglömd film. Betyg: 2/5

Som helhet är det här en box som säkerligen kommer falla de allra mest inbitna Brooks-fansen i smaken, men för er som inte riktigt är säkra på vad ni känner inför den i ärlighetens namn ganska tramsiga komikern och filmskaparen, så kan det vara bättre att först stifta bekantskap med några av hans mer kända och mer hyllade filmer. Utgåvan som sådan är dock av bra kvalitet med fin bild- och ljudkvalitet i samtliga filmer och en del extramaterial i form av biografier, trailers och dylikt.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)