Den Skrattande Polisen (The Laughing Policeman) Packshot DVD

Gillar du Beck så är det här ett måste!


När poliserna Martin och Larsen anländer vid brottsplatsen har kropparna redan börjat sorterats. Framför sig ser de en krashad buss, runtomkring den, ett kaos av människor, blinkande lampor och markerande polistejp. Någon som reste på nattbussen har bestämt sig för att avsluta resan i förtid, med en k-pist. Alla ombord är döda, inklusive en av Martin och Larsen’s kollegor. Vem kan göra en sån sak? Varför? Två frågor som Sjöwall/Wahlöö’s huvudkaraktärer, här i amerikansk San Franciscomiljö måste reda ut genom att använda sig av rutinerat detektivarbete – och en del mer okonventionella metoder.

Beck är ju mer eller mindre en institution i Sverige med den uppsjö av filmer som gjorts. Främst tänker vi väl på Peter Haber och Mikael Persbrandt spelandes de ledande karaktärerna. Men försök att föra över de personligheterna till de amerikanska skådespelarna Walter Matthau (Beck, här namnad Jake Martin) och Bruce Dern (Gunvald Larson, här namnad Leo Larsen). Det kanske är svårt? Det tyckte i alla fall jag att det var, trots att jag känner till amerikanerna hyfsat sen tidigare, och ställde därför in mig på en helt annan upplevelse än den vi matats med från de svenska produktionerna. Men sanningen är att det inte alls är svårt, när du väl sitter där, tittar och jämför – det är faktiskt riktigt lika.

Personligheterna matchar och Walter Matthau med Bruce Dern gör nog ingen Beck-fantast mycket besviken. De tampas precis som sina svenska efterföljare med misslyckade familjeliv, hårdföra utredningsmetoder som ofta befinner sig i gränslandet till rasism och ett stelt men under ytan hjärtligt förhållande till varandra. Utredningen tar mest plats i Den Skrattande Polisen, utan att det för den delen blir endimensionellt. Både personligheter och situationer utanför polisyrket får plats, men utan någon alkoholiserad granne som kräks lättciterade floskler. Vilket känns skönt.

Den stora härligheten med den här Beck-filmen är att den är superhärligt sjuttiotalsfunkig med afrofrillebeklädda kvinnor som pustar ur sig “Oh maaaan”, manliga poliser som svänger på höfterna i takt med att deras tunna slipsar studsar från den ena sidan till den andra och givetvis rutinerade noir-gränsande poliser som vill, men inte får göra voiceovers för att berätta sin personliga synvinkel på en ny, galen värld. En fröjd att titta på och inte bara för att det är coolt, också för att det är snyggt filmat, välklippt och hela tiden väldigt närvarande och opretentiöst.

Samtidigt som det är riktigt häftigt att titta på Den Skrattande Polisen så tycker jag att det inte riktigt bjuds på en tillräckligt mörk berättelse. Förutom det inledande och väldigt hemska brottet så går filmen lite småtuffande framåt där en mängd olika fiskar ska vevas och släppas tillbaka innan storgäddan huggit på kroken. Enligt deckartradition. På något sätt så smittar allt det roligt coola av sig och trots att det är meningen, det måste ju vara meningen, att det ska vara gravallvarligt så kan jag inte riktigt ta det till mig.

Men trots det så är Den Skrattande Polisen en film som du måste se om du gillar Beck, det här är möjligen den bästa chansen du får att till och med “digga” Beck, för det är precis det man gör. Filmen skiljer sig från boken på flera sätt också, så för den som läst boken innehåller den lite av ett alternativt slut. Är man inte riktigt såld på Beck som franchise så är det nog svårare att se det positiva och enklare att se den mjölkiga utredningen och bli uttråkad av långa scener och ett bitvis slött berättande som tar alldeles för lång tid. Det finns mycket positivt och en hel del mindre positivt med Den Skrattande Polisen, men en sittning är den definitivt värd.

INGA KOMMENTARER