Den osynlige mannen (Memoirs of an invisible man)

Roliga specialeffekter och gott hantverk men alldeles för lång.


Nick Halloway är en skarp börsanalytiker som kan gissa sig fram till rätt analys, och det gör han. Hans smak för glam, sprit och kvinnor är större än för arbetet, nåt som visar sig när han halv åtta på morgonen dyker upp till kärnfusionsforskarna Magnascopics föreläsningar som han lovat att lyssna igenom. Han är bakis med solglasögen hårt intryckta mot näsbågen och har svårt att hålla sig vaken. När han måste besöka toaletten så hittar han istället en bastu, i vilken han lägger sig ner för att sova en stund. Det blir den sista bekväma tuppluren som han tar, för när han vaknar upp igen så har halva Magnascopics byggnad blivit osynlig. Och likaså Nick.

Alla halvkreativa drömmares fantasi, att bli osynlig – tänk dig möjligheterna! Du skulle kunna göra allt det där som du inte får göra utan att åka dit för det. Ja, tills CIA får nys om att det finns en osynlig man och bestämmer sig för att ”Honom ska vi ha!” för att därpå spendera dag och natt på jakt efter dig. Som tur är så är det varken du eller jag som är osynliga den här gången, för David Jenkins som spelas av Sam Neill är en igel till agent och han ger aldrig upp. Nick Halloway får således aldrig en lugn stund och tur är väl det för oss, som istället erbjuds komedi, simpel thriller och klassiskt Chevy Chase-skådespeleri!

Från början till slut så märks det att det är en ”skräckmästare” som regisserat. Han heter John Carpenter och gillar att dra kameran baklänges i korridorer, låta oss följa med i sidleds, han respekterar 180-gradersregeln men lägger sig på 179 graders vinkel och gör det han gör väldigt bra. Tillsammans står han stark med Chevy Chase, som kan jag säga inte direkt passar in i en thriller av det här slaget utan att sänka dess trovärdighet, Sam Neill – som inte direkt levererar ”The Piano”-repliker men ändå gör väl ifrån sig samt den sköna Darryl Hannah som tyvärr inte behövs till mycket mer än just vara skön i den här grabbdominerade filmen.

För att vara från 1992 är det väldigt snygga effekter tillagda för att tillverka och övertyga kring Nick Halloway’s osynlighet. Flygande objekt, springande kläder, flygande kroppsdelar, och mycket mer fungerar hela tiden väldigt väl. Det är George Lucas’s bolag Industrial light & magic (ILM) med Bruce Nicholson i spetsen som står för effektmakeriet och med ett sådant team och den kunskapen är det inte så konstigt att resultatet fortfarande står sig, precis som det gör i Star Wars, Terminator och Tillbaka till framtiden-trilogin.

Berättelsen är enkel och följsam, Halloway kämpar för att återfå sin normala hudton, han träffar en donna och stretar emot det stora överhängande hotet. Till en början tycks det mer komiskt inriktat och avslappnat, många scener är gapskrattsroliga och det ser riktigt lovande ut. Men efter ungefär halva filmen, som totalt nästan sträcker ut sig på två timmar så börjar det bli lite tjatigt. Nyhetens behag, osynligheten och allt det där har nästan spelat ut sin roll och det introduceras inte tillräckligt mycket för någon andra andning. Chevy Chase är inte mannen som kan bära en hårdkokt civilist mot polis-thriller själv och det blir faktiskt rätt så försumbar underhållning mot den sista halvtimmen.

En svag trea i betyg till filmen och plus i kanten för extramaterialet där personer från ILM pratar lite kort om specialeffekterna samt att det figurerar lite märkliga outtakes och en trailer tillsammans med det. Det är en underhållande film som lider av för lång speltid, välregisserad och bra genomförd men inte tillräckligt av någonting, lite av en miss i val av inriktning – jag tror att mer komiska inslag eller kortare speltid hade kunnat höja mitt betyg med ett halvt snäpp i alla fall, men det blir nog svårt att få igenom en sån ändring tjugo år efter premiären.. Så såg du den för länge sen och saknar den – se den igen. Är du förstagångstittare: Hyr den.

INGA KOMMENTARER