De sista även...

De sista äventyrarna

De sista äventyrarna (Shout at the devil)

En heltokig äventyrsfilm fylld av precis allt du kan tänka dig.


Visste du att Bilbo Baggins en gång i tiden kallades Mohammed och bar omkring på en magisk väska? Inte det? Nej, inte jag heller. Men det gör han i ”De sista äventyrarna”, en av de vildaste äventyrsfilmer jag någonsin sett. Notera gärna att det inte är i enbart positiv bemärkelse, vilket jag ska berätta mer om nu.

Året är 1913 och första världskriget står och knackar på dörren. Samtidigt i Zanzibar så lassar Flynn och Oldsmith upp elefantbetar på sin båt för att smuggla ut dem ur landet, elefanterna har de fällt med sina egna bössor och hjältarna i den här filmen har alltså inte helt rent mjöl i sina påsar, de är faktiskt ena riktigt uslingar och banditer. Precis som i den engelska diskbänksrealismens tecken så handlar det alltså om verkliga karaktärer och inte direkta Hollywood-idoler. Men det är inte heller realism som till exempel ”This sporting life” utan bara en lätt touch, för plats för enorma karaktärer finns det inte i den här filmen, där allt som sker scen för scen tilldelas max 2 minuter.

Roger Moore, Lee Marvin med hjälp av assistenten Mohammed – Ian Holm (Bilbo Baggins i Sagan om ringen-trilogin) och den sköna Barbara Parkins fightas mot den tväronda Dr. Evil-liknande tyska soldaten Fleischer (Reinhard Kolldehoff) från varsin sida av den flod som delar upp den portugisiska sidan och den tyska. Kampens motiv är mindre viktig och det är kampen i sig självt som står i fokus. Gevärseld, enorma vagnshjul, flygplan med tillhörande casanovapilot från Portugal – allt flyger det i luften. Explosioner, bröllop, ond bråd död, dålig karma, härligt trimmade mustascher ja precis allt som du kan tänka hoppas på i en äventyrsfilm finns med, men det är knappt så att det hinns med.

I ett vansinnigt högt tempo driver Peter R. Hunt (regi) med sina hejdukar på Wilbur Smith’s originalberättelse (Shout at the devil) för att kunna hinna med allt de vill visa i bild och det blir en massiv överbelastning av intryck som till slut förlorar både charm och underhållningsvärde. Till en början känns ”De sista äventyrarna” som en frisk fläkt där Marvin och Moore’s tjatande, utpressande typ av vänskap utvecklas (tillsammans med handlingen) i rätt riktning men senare övergår det till ett evigt pangande och tjongande i en film som helt tappat fotfästet och slutvision.

Det känns ganska solklart att den här filmen fungerade 1976, både för tittandet och som en snackis efteråt men i dagens läge håller det inte riktigt hela vägen. Det händer för mycket, det är för snabbt berättat och till synes helt spontant uppbyggt scen för scen (utan att tappa berättarformen). Visst är det annorlunda och det är trevligt, men äventyrsgenren behöver en viss struktur för att inte ramla över i komedifacket och ”De sista äventyrarna” tycker jag lutar åt att göra just det (trots avsaknaden av direkta skämt).

Full av karaktärer, stora skådespelare (både i dåtid och senare storheter), explosioner, lockande miljöer, elefantjakt, slagskepp och kärlek – men ändå väldigt svår att avsluta. ”De sista äventyrarna” får två pingviner i betyg för kreativitet och intensitet men inte mer än så eftersom den inte är så suveränt bra som jag hoppats på. Det här är helt klart en film du kan hoppa över såvida du inte vill uppleva Ian Holm i en av hans tidigare lite mer alternativa roller.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)