Alain Delon i Un Flic (De Kriminella)

Tysta män gör saker tillsammans.


Jag misstänker att Jean-Pierre Melvilles namn inte dyker upp särskilt ofta när det diskuteras runt vilken film som ska ses i de svenska vardagsrummen. Såvida det inte är hemma hos Criterion-samlare eller frankofiler som föredrar dramatiska och tystlåtna kriminalfilmer. De Kriminella (Un Flic) passar i såna fall väldigt bra, men till en bredare publik, kanske inte det bästa valet.

Ledd av Alain Delon rör sig Melvilles bistra kriminalthriller långsamt framåt efter ett vågat bankrån. En lång, regnig inledning som ger all anledning för den som gillar film-noir att öppna ögonen, medan den som inte gör det kan stänga av direkt, då det bara blir mer och mer dystert ju djupare vi tar oss i ett triangeldrama som utspelas mellan en polis, en rånare och “deras” kvinna.

Un Flic DVDStilen är utstuderad och Melvilles teknik ligger som grund för många modernare filmer som utspelar sig i Paris. Skillnaden med “originalet” är att Melville med Alain Delon i huvudrollen visar både den goda och den dåliga sidan av Paris som jämlik och i en mer nobel dragkamp utan några egentligt tydliga bovar.

Till en början är De Kriminella verkligen en prövning i tålamod då det går sakta att lägga filmens grund, trots att det händer mycket i bild. Det blir enklare att följa ju mer tålamod jag investerar och handlingen vidgas med ytterligare en kupp, en enorm sådan som visar sig vara något av det mer underhållande jag någonsin sett på film. Inte för att det är spännande eller särskilt intensivt, utan mer på grund av att de tekniska begränsningarna för specialeffekter under sjuttiotalet gör sig påminda. Kuppen innehåller även en riktigt lång scen som är mycket imponerande och väldigt tyst förutom det repetiva frustandet från ett lok, just den delen av De Kriminella är den allra bästa.

Men De Kriminella överlever inte riktigt tidens gång även om det är en välregisserad och väldigt stilig film med tydligt stilbildande element. Alain Delon, Richard Crenna och Catherine Deneuve som har de större rollerna är alltid trevliga att titta på men filmen överlag är rätt svårtacklad och känns både alldeles för lång och seg. Visst är det så att det kanske ska vara så, men det faller mig inte i smaken. Jag tar hellre en Hitchcock än en Melville, för nerven som finns där någonstans slutar reagera under för många långa scener där tystlåtna män gör saker tillsammans.

INGA KOMMENTARER