De ensamma

Ofattbart tråkig och bildigt talat färglös.


Carolina Garcia och Jorge Olguin skrev texten till den här filmen, förmodligen efter att de varit vid lekparken med sina barn och sluddrat ihop någon tes om hur det skulle vara om det de tittade på nu, alltså barn som gungar, leker och går omkring, utspelades sig i en dystopisk värld där infekterade människor och gasmasksbärande militärer sprang runt och dödade allt inom synhåll.

Resultatet av den här dagen i parken (som bara är ett av mig påhittat scenario) blev De ensamma, på originalspråk “Solos”. Jorge Olguin tog också på sig ansvaret att regissera filmen och han står som huvudman, ansvarig för att jag spenderat tid på något väldigt udda men ändå så fruktansvärt tråkigt!

Vi följer en ung flicka, inte ens tonåring. Hon (Camille, spelad av Camille Lynch) är en av de väldigt få överlevande som inte tycks påverkas av det zombifierande luftburna viruset som ställt världen på kant med krig och död. Hennes mor (Karina Pizaro) dör vid Camille’s fötter och lovar att de ses igen vid havet. Därför är det dit som resan ska ta oss, samtidigt som vi i halvjoggande fart ska lyckas undvika både folk som infekterats och en hop inkompetenta k-pistbärande militärer som inte skulle träffa långsidan på en lada med sina felriktade vapen. Förbered dig på en hisnande tur, där du förmodligen är den enda som lider ordentligt på grund av hur frustrerande hela den här filmen är.

Tanken är närmast genial, att välja ett barn som överlevare i en till synes rätt typisk zombiefilm. Det är rått, rätt kallsinnigt och skrämmande redan där. Men att sen slakta något som tycks lovande genom att aldrig bestämma hur den ska filmas, inte förstå sig på hur man byter vinklar för att inte förvirra publiken, spela upp lam hårdrock, sminka enbart med vitsmink och låtsasblod, köra långa scener där barn helt sonika leker (fler gånger än en) för att få fram oskyldigheten hos barn som alla med empatisk förmåga redan fattat eller att använda sig av flashbacks för att berätta hela storyn, samt att använda flashbacks i flashbacksen för att berätta ytterligare är bara slakt. Som inte ens blir underhållande för att det är dåligt, utan bara långtråkigt och rent ut sagt värdelöst.

De Ensamma hade potentialen men allt tappades bort i den konstnärliga ambitionen som mest innefattar skakande kameror, monokroma färger med en touch av orange/röd i överkant av bilden (som gör det hela så mycket tråkigare) och ett omöjligt fånigt slut som förvisso är en följd av ledtrådar som tydligt getts under filmens gång. Skådespeleriet är överdrivet hos de vuxna och stabilt intetsägande hos barnen. Det roligaste med hela filmen är alla ordentligt kassa soldater som springer runt och skjuter i marken då det verkar som om att allihopa är prao’s på eget bevåg.

Skippa De Ensamma i så lång utsträckning du bara kan, det är en riktigt usel, trist och pretentiös berättelse som missar precis allt som den hade till sin fördel och gör någon form av zombie/avantgarde/katastroffilmsmix som aldrig kommer imponera på mig. Möjligen missar jag poängen helt med tanke på den politiska kritik som ska finnas någonstans i De Ensamma enligt fodralet, men är du intresserad av Sydamerikansk politik rekommenderar jag ändå aldrig en zombiefilm för kritik eller diskussion i alla fall.

INGA KOMMENTARER