D.C. CAB

Washingtons galnaste taxichaffisar bjuder på resa!


Kan vem som helst bli en bra taxichaufför eller krävs det disciplin och gott lokalsinne? På D.C CAB i Washington 1983 så krävdes det inte mer än ett giltigt körkort för taxi och fungerande armar och ben så var du välkommen. Det är därför som arbetsstyrkan består av allt från överdimensionerade anabolajättar till Jamaicanska flumskallar från Cleveland.

En som får lära sig allt om D.C. CAB är Albert Hockenberry. (Adam Baldwin) Han har precis flyttat till Washington och bestämt sig för att bli en del av den inhemska taxibranschen. Genom ett förflutet med D.C. CAB’s ägare Harold (Max Gail) har han guldläge att få direkt insyn för att snabbt börja bygga efter sin egna affärsidé. Frågan är bara om D.C. CAB verkligen är ett taxibolag – eller om det mer fungerar som ett dagkollo för i övrigt misslyckade individer som råkar vara ena riktiga rackare bakom ratten…

Jag misstänker att många gärna direkt tar till sig D.C. CAB eftersom legenden Mr. T står och flashar sitt tyngdlyftarbälte och mohikanfrillan på framsidan av fodralet. Och för er som gör det – ni gör helt rätt! Kultfaktorn i D.C. CAB är enorm och bjuder bland annat på galningen Gary Busey i en yngre skepnad (han ser ändå lika gammal ut som nu) och den respekterade komikern Bill Maher med en kraftigt musikant-emo-touch á åttiotal. Mr. T givetvis, som levererar samma spänstiga grejer som vanligt, fantastiskt att det går att röra sig så mycket som han gör i de kläder han bär! Lägg till många fler varierande karaktärer och en evig uppförsbacke för våra protagonister så har du taxibranschens svar på Polisskolanfilmerna, tyvärr – så vitt jag vet – så finns det inte sju filmer kring det här, om det hade funnits hade jag inte direkt gråtit.

För D.C. CAB är underhållande precis sådär härligt som bara åttiotalsfilm kan vara. Det är skrikigt, skränigt och överdrivet. Skämten går på tomgång och det minsta försök till djup i karaktärer eller handling försvinner i skojfriskhet och kokainluktande upptemposcener utan någon vett eller reson alls. Inte direkt ett karaktärsdrag som senare följt regissören Joel Schumacher’s senare filmer, såsom Falling down, Batman Forever, Tigerland eller A time to kill men väldigt typiskt och införlivande för den som hoppas på att få se tidstypisk film och möjligen åter övertala sig själv om att det verkligen var bättre förr.

Handlingsmässigt inget problembarn men bildmässigt och genomförandet långt från perfektion. Tekniska problem är dock ingen svår kamp att förlåta när det även bjuds på Gary Busey görandes en avskyvärd Elvis-imitation strax efter att två bodybuilders gjort en sexig dans på sina taxibilar för att ragga kunder, eller varför inte gotta sig totalt med rånaren som bestjäl samma taxi på samma plats fler gånger i månaden utan att åka fast, kanske det rivaliserande taxi-gänget iklädda glansigt smaragdgröna pösiga collegejackor låter lockande?

Listan över det roliga du kommer få ta del av i D.C. CAB kan göras riktigt lång och det är det som gör filmen sevärd – just för att det är en kul film och inte för mycket annat. Så känner du igen namnen som figurerar i den här texten så se filmen om du får chansen. Åttiotalet var kanske inte det bästa årtiondet generellt sett, det här är dock en pärla som vittnar om att det var i högsta grad tillåtet att ha roligt då!

INGA KOMMENTARER