Daylight fades

Struntiga relationsdraman mellan vampyrer och vanligt folk…


Så står det på baksidan av fodralet till ungdomsvampyrfilmen Daylight Fades. För mig en rad text som är omöjlig att relatera till då jag gäspade mig igenom den första Twilight-filmen och inte sett ett enda avsnitt av Vampire Diaries (även om det fram tills nu verkat rätt intressant.)

Jag är en sån där tråkigt gammelgädda som inom vampyrgenren ogenerat hävdar att det var bättre förr. När vampyrer mördade folk antingen med överdrivet mycket våld (som i John Carpenter’s Vampires) eller med överdriven elegans, som i Interview with the Vampire. Till och med Tarantino’s kalkonidé i From Dusk Til Dawn fungerar bra för mig. Men de här mellanmjäkiga ångestvampyrerna där existensiella, mänskliga frågorna behandlas stenhårt samtidigt som de säljs för att vara perfekta i vampyrfilmer kommer aldrig att tilltala mig.

Daylight Fades handlar lite snabbt om Johnny och Elizabeth, (Matthew Stiller & Rachel Milnes) ett ungt och rätt omaka par som står inför samma prekära situation som huvudpersonerna i Twilight. Alltså gränsöverskridande kärlek mellan odöd och levande… Karaktärerna sätts i första rummet och deras åkommor (som att vara vampyr) i nästa. Å ena sidan är det lite som “Vampires for dummies” där Johnny lärs upp av sin nyskapare Seth (Allen Gardner som även skrivit manus). Medan den andra sidan är ett nystan känslor, problem och ångest som ingen tycks vara rustad för att nysta upp. Världarna möts i någon form av förhoppning kring samexistens och mången suckar och flera stön senare vet vi hur bra det gick.

Väldigt få saker är mer avtändande för mig än en film där vampyrerna mest är som folk är i allmänhet, helt utan pondus och en aura av ondska eller sexighet. När det saknas någon övernaturlig överhand, det sagorna både i böcker och filmer berättat att vampyrer i alla fall på något sätt bör äga för att kunna klassificieras som en av mörkrets härskare. I Daylight Fades finns det bara odödlighet och en massa struntproblem som tar alldeles för lång tid att lösa, framfört av en grupp gnälliga vampyrer och folk som egentligen verkar vilja lägga av och ta livet av sig allihopa. Möjliga hotbilder (i alla former) i hela filmen är lika med noll och hoppas du på en Van Helsing någonstans så blir du nog gruvligt besviken. Hade det funnits en vampyrjägare, vem som helst välkommen så hade jag ställt mig upp och applåderat. Nu blev jag sittandes hela titten.

Inte heller är det särskilt snyggt gjort eller ens väldigt genomtänkt skrivet. Hålen i manuset är många för dem som tänker till och jag köper till exempel inte att en vampyr som bor i villa kan mörda en person om dagen utan att polisen kommer och knackar på dörren rätt så snart. Där manuset iställt bitvis glänser är i kärlekshistorien och den parallella familjekatastrofen, det är rätt smart men förstörs nästan varje gång när det dåliga skådespelet, de (ibland) förvirrande klippen mellan vinklar och de deprimerade vampyrerna ställer till det så jag tappar koncentrationen. Det finns i alla fall någonting glimmande under ytan, men det flyter inte upp den här gången.

Fodralet till filmen är egentligen en målande beskrivning av innehållet. Det är Rött eller Grönt ljus, beroende på vad man är ute efter. För mig var det lysande Rött och jag hade inte fel, för det här är verkligen inte min typ av vampyrfilm… Hela upplägget är för struntigt och jag har svårt att ta karaktärerna på allvar. Är du dock min motsats och gillar Twilight med flera så kommer du förmodligen tycka om Daylight Fades i alla fall lite grann. Det är snarlikt men Twilight är bättre. Romantiskt med ungdomliga problem och ungdomlig problemlösning (det vill säga omständig problemlösning) men ingenting direkt att hämta för den som gillar vampyrer. Den enda vampyren som det är värt att se här syns till i under tjugo minuter och med sin medverkan lyckas hon inte åstadkomma några större förändringar. I övrigt är det mediokert filmat såpoperadrama där folk råkar ha huggtänder och bara kan stöna och sucka om sina problem när det är mörkt ute.

Daylight fades är en film som du bara behöver se om du bestämt dig för att alla vampyrfilmer måste ses. Det är inte dåligt hela tiden, men det är ändå så långt ifrån bra att jag måste se en gammaldags vampyrfilm nu för att inte glömma hur bra det faktiskt kan vara.

INGA KOMMENTARER