Dard divorce

Dard divorce

Dard divorce DVD

Olaf Ittenbach släpper allt och fokuserar på tortyren.


Det här är en film av en filur som heter Olaf Ittenbach. En regissör som osar av ett förvirrat Tyskland, landet som i efterkrigstiden inte riktigt hämtat sig från alla judiska filmmakares flykt till Hollywood och mest gör sig kända för sanslösa dubbningar, eurodisco, porr och mer underliga saker. Som Dard Divorce.

Ittenbach arbetar på ungefär samma sätt som Üwe Boll, som också arbetat med Ittenbach’s fru och ständiga huvudrollsinnehavare Martina. Han fokuserar på det han är intresserad av (i det här fallet våld) och låter resterande bitar av filmmakeriet förfalla med halvmesyrer och snabba lösningar.

Martina Ittenbach passar perfekt i en film som den här, då hon aldrig kommer att belönas med något annat än en Razzie-award, eftersom hennes skådespel är ungefär lika dynamiskt som en sopborstes eviga drag mot ett industrigolv i mörkaste Ryssland. Hon levererar det som står i manus och härvisar hon prov på hur riktigt dåligt planerade scener tillsammans med icketalang och dålig regi kan skapa den fånigaste inledningen på en film. Någonsin.

I dryga halvtimmen utger sig Dard divorce för att vara en någorlunda normal film. Sen så börjar gore-festen – och vilken fest det blir. Med tankar kring American psycho som en möjlig inspiration är det med blandade känslor jag tittar på en styckningsscen som hackar sig förbi femminutersstrecket, eller en evig misshandel av Nathalie (Martina Ittenbach) som påstås inneha både knark och pengar som hennes försvunna make ska ha stulit. Handlingen är nästan densamma som i gamla goda “Thursday” men utan Mickey Rourke och en översexuell nerv.

Det dyker upp fler och fler tortyrexperter med ovissa motiv för att inkassera det alla tror Nathalie gömmer och efter den första halvtimmen handlar det bara om att göra henne illa så mycket det bara går. Antingen i realtidsscener eller helt meningslösa återblickar som jag kan tänka mig ska fungera som psykologisk terror mot Nathalie, men som stannar vid chockerande lemlästningsbilder och misshandel.

Och inte är det särskilt bra gjort heller, kameraeffekter och skak används överflitigt för att dölja det som kommer visa sig i extramaterialet är det mest försiktiga våldsskådespel jag någonsin sett. Jag missade detaljen om det, om det var någon. Men det enda alternativet till varför alla knivhugg stannar halvvägs i rörelsen måste ju bero på att de (av någon anledning) använt sig av faktiska knivar vid inspelningen. En dålig idé.

För gore-cinéasten är det här säkerligen ett riktigt guldkorn eftersom den finns på dvd i Sverige nu, det släpps ju inte överdrivet mycket liknande och det är ju synd för mångfalden – och möjligen får den här typen av film ett uppsving nu då “A serbian film” diskuteras precis överallt, personligen lutar jag mig åt att inte bry mig om den här genren nämnvärt, det behövs en speciell förmåga för att uppskatta meningslösa filmer som endast går ut på att använda gamla manus till att skapa uppseendeväckande blodsbad. Dard divorce saknar allt förutom just det.

Ett plus ska jag ge och det får upphovsmännen till dvd’n, som innehåller jättemycket intressant extramaterial – som också jag, som inte tyckte om filmen verkligen gillade att titta på. Få en inblick i fenomenet Olaf Ittenbach – det är ljuspunkten.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)