Dangerous game

Pretentiös dynga med ett par kända namn.


Madonna och Harvey Keitel. Sådär – då har du fått ut det mesta du kan få ut av den här omöjligt dåliga thrillern från 1993. En film som handlar om en film som spelas in, en så kallad metafilm där vi följer filmmakaren Eddie Israel. Mannen som regisserar Sarah (Madonna) och Francis (James Russo) i den enda filmen som möjligt kan vara sämre än den filmen han filmar i. Ok, jag rör till det lite extra mycket för att fylla ut den här recensionen lite, jag står faktiskt lite handfallen kring vad jag ska skriva om Dangerous game.

Vi kan ju ta det från allra första början kanske? Harvey Keitel sitter och äter middag med sin familj. Egentligen vill han iväg för att spela realisera sitt stora projekt och röra sig framåt i karriären, han har riktat in sig på att göra ett överdramatiserat teatraliskt drama kring en relation som nått gränsen, där Madonna får stå för förändringens tid och James Russo det gamla. Deras tjat på varandra ska dokumenteras och gränserna kring verkligheten och filminspelningen suddas ut för att på bästa sätt producera en gripande historia, samtidigt som vi bevittnar det.

Jag kan tänka mig att det här gick hem -93, för 18 år sen – att det var annorlunda och spännande. Madonna var fortfarande en (hyfsat) ung artist som provade på nya grejer och inte bara visade vägen, hon hade släppt fotoboken ”Sex” året innan och var provokatör i full flärd. Harvey Keitel hade gjort en av sina bästa roller redan i Reservoir dogs och gjorde här ett av dessa dåliga beslut som han gjort sig känd för, i stil med A crime från 2006. Ytterligare ett bottennapp i samma klass, sådan bottennapp som karaktäriserar Keitel’s independentkarriär.

Abel Ferrara (regi) som under inspelningen av Dangerous game inte hade övertygat speciellt och inte senare skulle göra det heller fastnar med att ordna detaljer och fota snyggt (för det är det ofta gjort) istället för att engagera sina skådespelare att ta till sig sina roller. Det är unket nittiotal och i den blaskiga blandningen öser trion Keitel, Madonna och Russo ur sig löjliga repliker på sämsta möjliga sätt. Överspelandet är närmast gränslöst, så pass att det inte ens är roligt att göra narr av.

Tråkigt, pretentiöst och ointressant att följa med i, Madonna var aldrig något att ha inom filmen förrän hon gjorde Filth and wisdom (förutom all musik i soundtracks) och Dangerous game är ett gott exempel på det här. Ändå är hon en av de bättre, då både Russo och Keitel nästan tvingar mig att stänga av flera gånger.

Nej, den här filmen är det bara att låta bli såvida du inte bodde i Hollywood på nittiotalet och åt kokain till frukost. En riktigt dålig film som inte gör någon glad, vilket jag fick uppleva och du förhoppningsvis (om du tar mitt råd) slipper slösa tid på. Potentialen fanns där, tiden har sprungit ifrån den här filmen och det är ingenting som fungerar här längre.

INGA KOMMENTARER