Nick Frost frontar i Cuban Fury

Ett, Två, Salsa!


Shaun of the Dead-förknippade Nick Frost står för en gångs skull utan sin ständige partner Simon Pegg och gör det med ordentligt mycket sväng i höfterna. Temat är dans och upplägget en mix av typiska fight-filmer som Rocky och tv-showen So You Think You Can Dance?. Kamp, montage och dansdramatik står på schemat med andra ord – i den här mysiga men inte fullt så roliga komedin.

Cuban Fury DVDSom en mallad feelgoodfilm ger Cuban Fury plats åt den bittre coachen (Ian McShane), svåra romanser, dansare i paljettbeklädda kostymer, sexistiska omoderna män och givetvis en lagom portion humor på det. När Bruce (Nick Frost) återupptar sin ungdoms passion att dansa med hopp om att imponera på nya chefen tillika kvinnan han förälskat sig i (Rashida Jones) blir det en längre resa än han kunde ana. Många år har gått sen danskostymen satt som en schmäck och formen är inte den bästa, inte bra alls faktiskt. Men envis som en oxe trotsar han de höga oddsen och det visar sig att jakten på kärleken blir så mycket mer, då Bruce inser att det liv han levt som vuxen, ja det har varit rätt trist och färglöst.

Cuban Fury är en mysig lätt-tittad komedi med en av Englands mest charmerande män i huvudrollen och blir tyvärr aldrig mer än det. Filmen är full av färg och dans men förlitar sig alldeles för mycket på det uppenbara i sitt tama berättande. Det blir aldrig spännande att följa Bruce i jakten på kärleken, varken till kvinnan eller på dansgolvet. De satsningar som används för att överraska och göra något kryddigt är verkliga hit-or-miss-grejer och oftast stannar det vid rena pinsamheter, speciellt en dance-off, en danstävling mellan den irriterande birollen Chris O’Dowd och Nick Frost. En av filmhistoriens jobbigaste scener.

Tycker du om dans-TV eller skulle du vilja se underdogmallen från i stort sett alla boxningsfilmer som någonsin gjorts fast utan slagsmål så kommer Cuban Fury att passa helt perfekt. Det är mer eller mindre en dansuppvisning inlindad i spelfilmsformat och visst, det är trevligt att titta på speciellt då många kompetenta dansare är med – men förutom mysfaktorn så finns det inte mycket nytt att hämta. Det är enligt formatet korrekt utformat och det blir faktiskt rätt tråkigt att försöka ta till sig ytterligare en underdog som uppenbarligen kommer att lyckas.

Roligast är det att leta efter Simon Pegg som såklart inte kan hålla sig borta samt att vänta på när Chris O’Dowds jobbiga karaktär ska sättas på plats, tyvärr sker det i samband med den jobbiga scenen jag nämnde tidigare här, men det är ändå en vinst för mänskligheten.