Las Vegas

Så länge det finns folk så finns det brott och i Las Vegas finns det gott om båda.


Det var mycket länge sedan jag såg ett enda avsnitt av CSI, av eget val. Inte för att serien är dålig mätt i underhållningssyfte eller sämre än någonting annat som visas på Tv. Inom CSI-universumet är det här faktiskt min personliga favorit tillsammans med CSI: New York. Uppskattningsvis så har jag nog missat minst 8 säsonger av CSI: Las Vegas, så att ha koll på allt som har hänt är det bara till att ge upp. Behövs det? Nej, egentligen inte.

CSI fungerar lika bra om du följer det som en religion eller om du bara är sugen på ett avsnitt här och där. Men jag har svårt att se impulsköpen hagla runt en elfte säsong, så den här recensionen kommer säkert läsas mest av er som tycker att jag har dålig koll. Men ha tålamod med mig, jag ser det här som underhållning och inte en fortsättning på en kompisrelation som växt fram under tio tidigare säsonger.

Så länge det finns folk så finns det brott och i Las Vegas finns det gott om båda. Och i elfte säsongen från Vegas fortsätter huvudberättelsen som följer med från den tionde (vilket förklaras i det allra första avsnittet). Vi fortsätter följa Raymond Langston’s (Laurence Fishburne) ofrivilligt personliga vendetta med seriemördaren Nate Haskell (Bill Irwin). Frågan ställs om de övermänskligt duktiga kriminalteknikerna möjligen har mött sin överman i den ännu mer övermänskligt detaljplanerade sociopaten som gäckar dem. Samtidigt som morden i Las Vegas fortsätter på sidan av, grymmare än någonsin och knappast lämpligt för er som inte tål lite blod.

CSI: Las Vegas - Säsong 11 Packshot DVDI 22 avsnitt (över 16 timmar) håller det på och standarden ligger ungefär på samma nivå som jag minns det. Det används lite mindre teknik nu än förr verkar det som, men ändå hinns det med att avläsa massvis av fingeravtryck, förbättra bilden till HD-kvalite från säkerhetskameror (alltid en given favorit) och göra felsäkra sökningar på serienummer som alltid resulterar i ett steg närmare fallens avslut. Information runt allting rabblas konstant och latinska namn på insekter är det bästa teknikerna vet. Ofta är det rent av löjligt hur yrkesgruppen framställs men det är givetvis på skoj alltihop och sällan tråkigt att titta på. Möjligen lär man sig någonting helt oviktigt också. Med lite tur.

Personerna som arbetar på CSI är fortfarande i stora drag desamma med hårdingen Nick Stokes, Catherine Willows som gått och blivit chef för avdelningen och den smålustige obducenten Al Robbins. (George Eads, Marg Helgenberger & Robert David Hall). Laurence Fishburne är en nykomling i mina ögon (han har varit med sen 2008) och jag tycker att han passar in väldigt bra. Minst sagt tillräckligt kompetent bland många väldigt träiga roller om inte annat och han har adopterat Gil Grissoms buddyrelation med rättsläkarna, som är jokrarna i leken för det komiska. I säsong 11 har Fishburne en av de viktigaste rollerna men tilldelas ändå inte en överdriven massa tid i bild utan det fördelas väldigt jämnt förutom mot de avslutande avsnitten. Tråkigast blir det när Jorja Fox som Sara Sidle får nästan ett helt avsnitt för sig själv, hennes karaktär har aldrig känts mindre spännande. Roligt är det att i samma avsnitt få se till Gil Grissom, som fasats ur serien sen ett tag tillbaka och nu letar skatter någon annanstans i världen. Passande.

Gästroller är givna och Justin Bieber får chansen att spela radikal ungdom… …som väl är det största gästinhoppet. Andra mindre kommersiellt gångbara ansikten idag som syns till är Ann-Margret, oj vad jag gillar det, Carrot Top, Elliot Gould, musikerna Deadmau5 och Method Man plus några till på “C-listan”. En besvikelse då jag gillar cameos och gästinhopp och även ett tecken på att tittarsiffrorna minskat (halverats enligt wikipedia) sen några år tillbaka. Och konstigt vore väl annat, när du kan sätta dig ner precis som i allra första början och egentligen titta på samma saker en gång till. Det har alltid varit charmen med CSI, som fortsätter nöta på ett koncept som verkar omöjligt att slita ut.

Avsnitten är varierande för att ta till en underdrift. Allt från vampyrer i krig med varulvar, mobila elektriska stolar, misstänkta papegojor och en hel del allvarligare ämnen också. Både spektakelmässigt och seriöst, vilket alltid gör avsnitten intressanta när de inleds eftersom det är höjdpunkten att ledas in på brottsplatsen. Brotten som utförs är oftast väldigt grafiska och som jag nämnde, det är ingenting för den blodsskygge, om något så används chockvärdet i avhuggna kroppsdelar och krälande likmaskar mer än nånsin. Det är rätt fränt faktiskt.

För mig som inte är involverad i serien mer än att jag ser en säsong sådär var åttonde år så är det här helt ok kvällsunderhållning. Manusen varierar och brottsfallen likaså, det finns toppar och dalar som i de flesta tv-serier. På utgåvan finns det mycket extramaterial som är distribuerat tillsammans med tillhörande avsnitt, det har jag inte sett förut och tycker att det är smart. Kvaliten och sorten av extra varierar väldigt, det finns rätt mycket för den som är riktigt intresserad.

Avslutningsvis, ett betyg och det landar på en neutral trea. Jag har inte haft tråkigt men inte direkt känt att CSI berikar mitt liv på något sätt heller. Det är underhållande och förutsägbart precis så som CSI alltid har varit.

INGA KOMMENTARER