När Cornelis avslutas med sången Turistens klagan är det med lite sorg i hjärtat som jag bevittnat en av Sveriges finaste trubadurers liv och öde.


Cornelis blev upptäckt via Fred Åkerström som ville spela in hans sånger till sin egen skiva, de träffade Lars Burman i en studio där han var tänkt att sälja sina melodier men hade dem inte nedskrivna utan allt vara memorerat, så han började spela. Burman blev förtjust och istället för att köpa sångerna använde han konceptet. Det tog inte lång tid innan Cornelis var en radiospelad skivartist vars LP-skivor var svåra att få tag i på grund av snabb försäljning.

Idag är Cornelis den enda Cornelis vi känner till i Sverige. Om någon nämner namnet skickas automatiskt elektriska impulser med referat till låtar till hjärnan hos alla som är inom räckvidd. Hönan Agda, Polarn Pär, Brev från Kolonien, Personliga Person. Alla sånger med identitet och Cornelis signatur, han skrev mycket själv och spelade även in andras sånger med sin egen sluga humor.

I Amir Chamdins film Cornelis får vi insyn i hur ett liv bakom kulisserna sett ut, vi som inte levde när Cornelis var aktiv vet ofta inte så mycket om personen. Inklusive mig, jag visste ingenting bortom skägget och den uppknäppta skjortan. Snacket om en slusk utan samvete har jag hört men inte lagt någon vikt vid, så illa kan det ju inte ha varit, en karl som gör så fin musik, känslosam och duktig på sitt instrument. Visst förstod jag att Cornelis var glad i alkoholen men en suput?

Tydligen så var jag snäll i mitt fantasifoster av Cornelis Vreeswijk, den holländska 12-åriga pojken som kom till Sverige det första året i femtiotalet och lämnade jordelivet trettiosju år senare blott femtio år gammal. Han var (enligt filmen) en snäll man med ambition om en författarkarriär. Han älskade musik och att komponera men var lite blyg med sina alster. Tills den dag då Fred Åkerström utmanade honom på en fest och han framförde Mördar Anders till den lilla publikens förtjuselse. Detta var inte första gången Cornelis framförde sina sånger men av vikt då han här charmade Åkerström.

Efter sitt genombrott anammade Cornelis tillsammans med sällskapet på topplistorna ett leverne som inte gynnade familjelivet. Han hade även hunnit med att gifta sig med sin första fru Ingalill Rehnberg och tillsammans med henne skaffat sonen Jack. Det äktenskapet sprack efter många resor och lämnad till sitt eget öde av Ingalill skulle många ytterligare kvinnor komma att passera i trubadurens liv. Cornelis påbörjade sin andra akt i livet, den innehöll också musiken och kvinnorna. Men även de små runda pillren, festerna och spriten. Så sätt dig ned i lugn och ro och förbered dig på att ta in och förstå mannen bakom sångerna som vi alla så många gånger sjungit, de får en helt annan innebörd efter Chamdins vackra porträttering.

Cornelis är inte bara en intressant film. Det är är även en genomtänkt och snygg film, de viktigaste bitarna i stjärnans liv har plockats ut och spelats in i miljöer som följer tidsandan, allt tycks ombesörjt och det är mycket väl gjort. Skådespelaren som fått möjligheten att återigen lufta Cornelis vingar heter Hans-Erik Dyvik Husby (eller Hank von Helvete i bandet Turbonegro) och hans insats är en av de allra bästa jag sett under de senaste åren inom svensk film, känsligt och levande skådespel av en för många viktig person.

För mig blev Cornelis levande här då jag inte tidigare sett mycket av mannen men däremot hört mer. Att Hans-Erik Dyvik Husbys roll skulle bli rätt var A och O, allt annat måste ha varit sekundärt. Det handlar ju om ett kulturminne! Men turligt nog så har även de andra rollerna tillsatts riktigt bra, förutom möjligen Johan Glans som spelar Anders Burman. Nu vet jag ju inte hur Burman är som person eller hur han talar men så fort Glans dyker in i bild förväntar jag mig lite slapstick eller något Kvarteret Skatanskämt. Trångsynt av mig? Säkerligt. Helt korrekt? Förmodligen.

I andra roller syns Helena af Sandeberg som Bim Warne, en mindre roll men mycket bra för filmens takt. Även Malin Crepin och David Dencik deltar med bästa resultat. Allt i Cornelis visar på hur bra en svensk film kan vara. Den har innehåll, rätt genomförande, ideér, ett bra bildspråk, autenticitet och bra skådespel. Det enda jag saknar är en längre speltid, jag hade gärna suttit en timme till om jag fått se hur Cornelis hade lärt sig spela gitarr eller vad han gjorde mer utanför rollen som underhållare. Men, men kan ju inte få allt – det kan däremot Cornelis som belönas med toppbetyg och varmaste rekommendationer till alla som läst igenom den här texten.

INGA KOMMENTARER