Convoy

Truckers, Anarki och Samhörighet.


Regissören Sam Peckinpahs’ sista stora framgång var Convoy, en film som blev en kultklassiker med hjälp av romantiken runt Trucker-kulturen och kanske mest på grund av C.W. McCalls låt med samma namn, som filmen baserats på. Det var mot slutet på sjuttiotalet, komradion hade slagit igenom ordenligt och världen behövde solidaritet, vilket Convoy verkligen bjöd på, då filmen löst beskriven består av komradiosnack, lastbilsfärd och solidarisk kamp mot “The Man” – här personifierad av den orättvise sheriffen Lyle ‘Cottonmouth’ Wallace (Ernest Borgnine).

Convoy blurayVi börjar på en ödslig ökenväg någonstans i Amerika i hytten på truckern ‘Rubber Ducks’ svarta MACK-lastbil när han ligger före vännerna ‘Love Machine’ och ‘Spider Mike’ på väg mot närmsta mat- och bensinmack. Där erbjuds de inte bara mat och vila utan trakasseras också av den arrogante sheriffen ‘Cottonmouth’ vars glädje det är att göra livet surt för dem. Den här gången får chaffisarna nog på riktigt och hamnar i slagsmål med polisen där rallarsvingar, saboterade bilar och en fastkedjad sheriff blir resultatet. Ledda av ‘Rubber Duck’ töms haket på lastbilar och de beger sig alla ut på led, körandes mot horisonten med samma mål. Att inte stanna.

Convoy är en film om frihet och oberoende som på något sätt gestaltar den civiliserade vildens kamp mot staten och systemet. Kris Kristofferson står som frontman, gärna utan tröja och alldeles machospänd, för att på något sätt visa att det får räcka nu; vi vill köra för fort, vi vill göra på vårt sätt, väck med era regler och reglementen. Och vem vill väl inte se den vanlige mannen (och flera kvinnor för den delen) ställa sig upp mot storebror. Jo, alla, eller de flesta av oss i alla fall, och så har det alltid varit.

Receptet är lika klassiskt som för pannkaka och med Peckinpah’s regi (med mycket stöd av westernhjälten James Coburn) och känsla för det råa och enkla så fungerar Convoy mycket väl. Det är inte underdogstatus som i Jeanne D’Arc eller Braveheart kanske, men i alla fall en chaffisversion som talar om och till “vanligt folk”.

Då jag inte alls är intresserad av lastbilar eller Truckers och deras historia, kultur och liknande så har jag lite svårt för allt det och det tillhörande macho-aktiga tugget men jag hittar istället mycket annat att hålla till godo med i Convoy. Bara alla de präglade smeknamnen som finns, musiken som håller mina fötter trampandes plus intressanta bihistorier där hjälten ‘Rubber Duck’ framställs som en rätt otrevlig filur i kontrast med den hjältestatus han får som konvojledare.

Bäst av allt och alla är Ernest Borgnine som gör den sliskigaste sheriffen någonsin på film i en roll han bemästrar och gör minnesvärd. Jag kan också applådera specialeffekterna och stuntsen, då det smäller och dundrar en hel del med en final som är så bombastisk att jag nästan skäms. Det tas i med drama, slowmotion, självuppoffring, explosioner och ja, allt man kan tänka sig.

Convoy idag riktar sig med sina fyrtio år på nacken mest till dem som också stoltserar med en liknande ålder. Det eller som en film för nostalgitrippen, klassikerkonsumenten eller bara för den mest motorintresserade, med en förkärlek för lastbilar då. Såklart.