Conan the bar...

Conan the barbarian

Conan the Barbarian

Barbaraction i högt tempo.


Jason Momoa är det som har fått ta över barbartofflorna och svärdsvingarskillsen nu när Arnold sitter som guvernör och glassar istället. Det är en annorlunda barbar som är anpassad till 2000-talets höga pekskärmstempo, inte nödvändigtvis sämre, inte nödvändigtvis bättre. Ungefär likadant, fast med trettio års skillnad i berättande, CGI-effekter och kultstatusar.

Jag tror inte att Jason Momoa’s prestation som Conan kommer bli samma kultfigur för nästa generation såsom Conan var blev för min, även om de båda besitter ungefär samma övertygande muskelflexande och stelt levererade repliker. Det är som sagt en annan Conan, som passar bättre in som en actionfilm än en fantasyrulle.

Men jag går recensionen i förväg här, först ska jag väl berätta lite snabbt kring vad det här handlar om såklart. Och det börjar med Ron Pearlman, i rollen som Conans far Corin, en stark man som tränar sin son i svärdkonst och mental stabilitet. Tills den dagen då banditen Khalar Zym (Stephen Lang) dyker upp i jakt på bitar till den mask han tänker använda för att återuppliva sin avlidna maka. Med våld som kompanjon tar det inte lång tid innan hela den Cimmeriska byn brinner tillsammans med Corin. Conan slipper undan blodsbadet och svär att aldrig förlåta sin fars och sitt folks baneman.

Conan the barbarian (2011)Det blir en ren hämndhistoria som börjar väldigt lovande med ett ganska detaljerat berättande kring Conan och fadern Corin placerat kring stora vidder som syns väl i panorerande luftbilder som målar upp det som tycks kunna bli en riktigt episk historia. Men så förändras det. Conan växer upp, han lever rövare med sin vän och allierade Artus (Nonso Anozie) men har alltid falkblicken redo för att försöka hitta det banditgäng som tog hans fars liv när han var ung. När en första ledtråd uppenbarar sig är han som en katt på varm mjölk (fast bra mycket elakare) och börjar en köttig resa mot sin nemesis, som fortfarande tjugo år senare håller på att återuppliva sin fru. (Ge upp nån gång.)

Förbered dig på en CGI-späckad actionresa där skinnkjolen på muskelbarbaren fladdrar i vinden lika galant som blodet fläckar landets varenda sandkorn. Det huggs något kopiöst med tvåhandssvärden och det är kärnan i Conan the barbarian. De motiv som ligger till grund för allt som händer och drivet i Conan samt begäret i Khalar Zym faller bakom kulisserna till fördel/nackdel för strid på strid på strid på strid.

Det är snyggt koreograferat, välspelat för genren och trovärdigt kostymerat, det går det inte att ta ifrån Conan the barbarian. Det som saknas i den här adrenalinstinna filmen är dock atmosfär kring både de goda och de onda. Ta som exempel den snygga Marique (Rose McGowan) som ser ut som ett monster men ändå ett väldigt sexigt sådant. Hade det funnits mer mörker kring henne så hade hon inte sett helt felplacerad ut i många scener såsom hon gör nu. Det är som orcherna i Sagan om ringen, i rumsbelysning ser de rätt lustiga ut, spetsiga öron, stora läppar och så vidare, släcker du lampan så är det desto mindre mysigt. Detsamma gäller även Khalar Zym och ett par av hans bästa goons, som blir mer av efterapande Mad Max-figurer än fantasyvarelser när det mesta som sker, sker i dagsljus…

Det finns alltså inte mycket till stämning i Conan, desto mer fokuserat är det på striderna och fram och tillbaka så är det faktiskt rätt så underhållande, trots vissa riktiga lågvattenmärken där Conan klarar sig bra utan att ens delta i striderna trots att han som barbar alltid borde finnas främst i leden för att undvika spjut, pilar och svärd. Det är märkliga ologiska misstag som visar sig förstöra mest för den här filmen och det känns väldigt onödigt när jag tittar för Conan hade kunnat återuppstått trettio år senare med en framtida kultfigur i Jason Momoa, när Arnold förmodligen kommer vara bortglömd (i alla fall som Conan). Nu blir det istället ett spektakel som underhåller utan att innehålla något egentligt av värde för dem som föredrar en välberättad historia.

En svag trea kan jag generöst nog dela ut, främst för att det är underhållande, det är snyggt om än aningen stämningslöst. Skådespelet håller den klass jag förväntat mig, klyshorna haglar och det är svårt att hålla sig för skratt ibland, speciellt när Conan vräker ur sig sin allra bästa haiku ” I live, I love, I slay, and I am content.” (Det är nog inte en regelrätt haiku.)

Skivan som filmen kommer på är packade med en del extramaterial där bland annat Robert E. Howard figurerar, annars handlar det om fighterna och actionmomenten i stort – inte helt oväntat. Bild och ljud är riktigt bra, speciellt ljudet som lurar mig flera gånger att det händer något konstigt i min lägenhet, strax bakom mig till vänster..

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)