Coffee Break / Fikapaus

Att fika är heligt.


Fikat är heligt. Det spelar inte så stor roll vad vi fikar på, en bulle, smörgås eller bara en slät kopp kaffe. Det är en rättighet, kan jag tycka. Fick vi inte fika, släppa hammaren mitt i slaget och ta en paus, ja då vore vi nog ännu dystrare i vårt fikaglada land. Tänk dig våndan…

Marko Kattilakoski vet nog om det här med fikats helighet och slår på vår fikasträng med effektiva slag. I Coffeebreak, en kortfilm som rör sig på ungefär 14 minuter så hinner vi inte bara med att fika, utan även en historia utan någon direkt inledning och ett relativt öppet slut samt en påminnelse om det livsfarliga regn som föll över oss i mitten av åttiotalet från Tjernobyl.

Två män, medelålders, i varsin fåtölj. De fikar. Vad de tagit en paus från är osagt men de är ovanligt klädda i vita overaller och talar om kärnkraftverk med en djup passion. Ja, den ena av dem i alla fall, den andre verkar vara mer av en kreatör, plockar upp en gitarr för att spela en melodi, det är annorlunda. Spänningen kring vad som kommer hända, vad filmen handlar om ökar gradvis och även om effektiva sinnen nog kan bygga scenarion kring vad Coffeebreak gömmer i sin bakficka så är det svårgissat.

Flera möjligheter introduceras när vi plötsligt följer en tredje, mycket anonym person som är på väg någonstans. Omgiven av högljudd musik, inte det bästa valet för att kontrastera fikalugn i vita overaller men poängen går fram, och i ett helt annat tempo än de till synes rätt sympatiska men något excentriska fikabuddies. Vad har de tre gemensamt? Har de någonting gemensamt?

Frågorna hopar sig och lämnas som tur är inte obesvarade. Marko Kattilakosik (manus och regi) drar in oss i sin film, berättar medan vi står på sidan av och låter oss relatera, gissa och söka svar, medan det blir allt mer ovisst ju längre in vi kommer, ju fler gissningar vi gjort. Med ett smart, om än teoretiskt enkelt manus så lyckas han både med att luras och leverera ett tillfredsställande men ändå rätt öppet slut, då brödpåsen till Coffeebreak är väldigt svår att knyta ihop när kaffet är slut och det är dags att återgå till vår vanliga lunk.

Filmat från ett närgånget perspektiv där kraven på finess och teknik finns såklart, men inte är direkt avgörande, sagt utan att klanka ned på hur och från var det är filmat. Istället är dialogen det mest intressanta för mig och hur spännande det kan vara att anta rollen som fika-voyuer i publiken. Det blir enkelt då det är välagerat av två manliga skådespelare jag inte sett till förut och inte direkt kan avgöra om de spelar sig själva eller antagit en roll, hur som helst passar bra på sina bestämda platser.

Coffeebreak är en bra film. Inte den bästa kortfilmen jag sett men med tanke på att den kommer från en relativt ny filmare som förmodligen rör sig med en begränsad budget (så som kortfilmare ofta gör) men desto mer obegränsad fantasi så gör den mig sugen på mer. Det saknas lite finess, en liten signatur möjligen men det är svårt att dra den slutsatsen definitivt genom att bara ta del av fjorton minuter film. Jag hade gärna sett en större personlig prägel på filmens stil samtidigt som jag har en del invändningar till kontrasteringen som sker mellan de två fikande männen och den okände musikspelande personen på väg. Ändå, jag är helt klart nöjd och har fått mina förväntningar mötta.

Marko Kattilakoski är förhoppningsvis ett namn vi kommer få se mer av inom svensk film, det behövs innovatörer med viljan att prova annorlunda manus. Coffeebreak är ett tydligt exempel på det, så håll utkik.

INGA KOMMENTARER