Class of 92

Endast för inbitna fotbollsfans.


En dokumentär som handlar om 90-talets viktigaste spelare i fotbollslaget Manchester United, med Beckham som den stora fixstjärnan.

Det här är ingen film. Inte i ordets verkliga betydelse. Visst finns det rörliga bilder och ljud, men det är också allt. Det här är en tevedokumentär av den typen som ger tevedokumentärer dåligt rykte. Nästan två timmar av ett hopkok av bleka, gryniga bilder, omöjliga stillbilder som ibland påminner mig om Pogo productions rullbilder som man tvingades titta på i lågstadiet.

Class of 92 DVDVälgjorda dokumentärer är nästan alltid intressanta, även om ämnet inte ligger tittaren varmt om hjärtat. Class of 92 är tyvärr inte en sådan dokumentär. Den kan nog bara vara njutbar för verkligt inbitna fotbollsfans – men till denna skara hör jag alltså inte.

Eftersom jag inte har särskilt mycket förkunskap så måste jag förlita mig helt på dokumentärens berättande, och det är bara en av delarna som Class of 92 misslyckas med. Istället för att kronologiskt berätta historien om ett gäng grabbarna som började träna fotboll och långsamt och mödosamt blev stjärnor – vilket hade kunnat vara en intressant berättelse – så målas en fragmenterad mosaik upp, där drottningen (ja, Englands drottning) säger att 92 inte är ett år som hon kommer minnas med glädje, klipp till upplopp på gata, klipp till fotbollsspelare, klipp till rockmusiker, klipp till premiärministern som drar paralleller till sin politik (ja, det låter obegripligt och det är obegripligt), klipp, klipp, klipp. Och så fortsätter det. Klipp till stor final, de vinner, klipp till fotbollsspelare som berättar om alla troféer han vunnit och att denna final är lika betydelsefull som de andra (inte mer, inte mindre, på samma nivå – som ett pekfinger mot allt vad dramaturgi heter).

Avsnittet om de kränkande initiationsriterna som de äldre killarna i fotbollsklubben utsatte de unga för skulle kunnat bli någonting. Scenen när de sitter på en pub och en av dem konfronterar en annan med vad han gjorde under en sådan nollning hade potential. Men istället skämtas det bort. Attityden att nollningen var en viktig del och att den stärkte både sammanhållningen och modet att säga ifrån (trots att pubscenen tydligt visade att det fortfarande inte är okej att säga ifrån och att det är mesigt att känna sig sårad) tillåts stort spelrum. Den testosteronstinna machoattityden osar otidsenlig. Den enda som har vett att förstå att vi lever på 2010-talet är Beckham som säger att hans årskull var de som satte stopp för de sadistiska initiationsriterna. Han har förstått att det är rätt sak att säga idag, och håller sig till det. Det gör att han framstår som hjälten, men samtidigt går det inte ihop med vad de fem andra just berättat om. Så frågetecken kvarstår. Ingenting reds ut. Filmskaparna har dessa fotbollsspelare på världens högsta piedestal och är nog bara glada över att få vara i deras närhet.

Även om Class of 92 beskrivs som ”cinematisk” på baksidan så är den långt ifrån filmisk. De har gjort en dokumentär riktad till fotbollsfans som vill se folk prata om fotboll. Som inte bryr sig om att följa en berättelse utan som är nöjda så länge ordet fotboll nämns lite då och då. Andra ord som gärna får förekomma är kamratskap, svett och framgång. De har bemödat sig med att intervjua de sex stora spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary Neville, Phil Neville och Paul Scholes, men struntat i mycket annat. Ungefär så här kanske de resonerat:

– Vi behöver en bild på Barcelona till inledningen…
– Från fotbolls VM?
– Ja, det blir det första man kommer se i hela filmen.
– Hmm… ja, här hittade jag en bild i ett gammalt lexikon från 1958, den kan vi nog ta.
– Perfekt. Vi slänger in den i 4 sekunder.
– Wow, det är ju lätt att göra film!