Citizen Gangster

En invit till alla att sadla om.


Edwin Boyd hade två barn, fru och ett respektabelt men för honom meningslöst arbete. I hans drömmar rymdes scenframträdanden och kändisskap, något han förmodligen aldrig skulle få ta del av i sin dåvarande situation. En dag satte han ned foten, kastade sin chaufförsmössa (han var busschaufför) och lämnade den karga ekonomiska tryggheten han kunde förse sin familj med för att förverkliga sina drömmar. Hade han tänkt igenom sitt beslut en gång till, såhär i efterhand – så hade han nog lämnat mössan på och återigen greppat den kalla hårda ratten för att istället ta striden om framtiden en annan dag.

För framgången på den dramatiska linjen uteblev och helt utan inkomst blev Edwin tvungen att improvisera lite. Med sin frus sminklåda, en stilig kostym och hatt samt en antik Luger-pistol så skapade han en av Kanadas mest ökända och omtalade brottslingar, han blev en gentlemannatjuv, en effektiv bankrånare och senare en ledare i det som skulle komma att kallas The Boyd Gang.

Citizen Gangster DVDRomantiserandet kring brottslingar på film brukar kunna vinna över mig om det framställs på rätt sätt. I Citizen Gangster är det precis så, genom att Boyd först presenteras som en trevlig familjefar med båda fötterna på jorden men med tankarna riktade mot showbiz. Jag förstår frustrationen att sitta fast i livet med större ambitioner och kan relatera till att välja den “enkla” lösningen även om jag inte gjort det själv. Porträttet av Boyd – även om det inte är historiskt korrekt – är en av filmens allra största styrkor. Mycket på grund av Speedmans välpassande stil och hans sympatiska utseende, men även sedd i kontrasten till de kollegor han ger sig i lag med så är han lite av en mjukis som dragit in sig själv på helt fel bana utan någon återvändo. Det är lika lätt att tycka synd om Edwin som det är att tycka synd om familjen han raserar genom att inte fortsätta kämpa utan att riskera allt, även om det borde vara enklare att tycka synd om och sympatisera för de senare. Det här är ovanligt och jag tycker om det – då det fortfarande existerar en familj trots att dens grunder redan förgjorts.

Det är inte bara en välspelad film utan också en riktigt snygg en. Det klassiska knepet att introducera med färg och gå över i dystrare toner används och görs med en snygg övergång till lite mer monokroma färger i silver, grått och svart. Rekvisita, bilar och kläder uppfattar jag som trovärdiga (ingen expert på 50-talets snitt på kostymer) och hittar inga konstigheter att klaga på. Berättelsen om Boyd är något överdriven och extra romantiserad för att passa in i filmens värld och det kan jag också köpa även om det i efterhand, med facit i handen känns aningen för upp-putsat för att vara helt och hållet godtagbart.

Nackdelarna med Citizen Gangster är en något bristande bakgrundsberättelse där jag tyckte det vara svårt att greppa vad som hänt sen tidigare. Eftersom det är en film som baseras på verkliga händelser och faktiska personer så hade jag gärna sett ett mer ingående fördjupande i vad som hänt innan filmen och inte bara bli serverad det mest spännande avsnittet i Boyd’s, kompanjonerna Lennie, Val och Willie’s (Kevin Durand, Joseph Cross & Brendan Fletcher) liv. Särskilt extra roligt hade det varit om Kelly Reilly fått mer tid på det här sättet, hon spelar Edwin’s fru Doreen och försvinner alldeles för mycket in i periferin för att jag ska köpa att det faktiskt var så.

Inte heller är jag alltför imponerad av regissören och manusförfattaren Nathan Morlando’s sätt att knyta ihop handlingen till en löpande berättelse som tar oss från datum A till datum B. Snyggt: Ja, välregisserade skådespelare: Ja, En fängslande omväxlande och allround-fungerande film: Tyvärr, nej. Bitvis är det alldeles för segt och vissa segment händer det istället alldeles för mycket, formeln för action-paus-action är ojämn och rythmen i filmen infinner sig inte riktigt ordentligt.

Men ändå. Citizen Gangster är helt klart en imponerande historia om en man som blev en legend men nog hade gjort bättre ifrån sig längre som busschaufför. Frihetskänslan som ges när Boyd kastar av sig hatten mitt i arbetsskiftet är dock svårslagen och väldigt överraskande och får mig att undra om det inte vore det bästa att göra ändå, men trots att det vore lockande så är nog bankrånarkarriären fortfarande ett rätt dåligt val…

Glömde jag att nämna att Brian Cox syns till på ett hörn också? Alltid ett plus i kanten för Brian Cox.

INGA KOMMENTARER