Chef

Engagerande film som tappar bort sig i all feelgood.


Jon Favreau har ställt sig bakom stekbordet till den kulinariska hyllningsfilmen Chef, där han själv skriver manus, regisserar och spelar huvudrollen. Det är en film som sätter fokus på matlagning, karriärer och familjedramatik men som tyvärr bara lyckas leverera en ingrediens, där de enligt mig viktigaste tappas bort bland alla franska sniglar och nachochips.

blurayVi lär känna kocken Carl Casper (Favreau) som efter en svidande recension från traktens främste matkritiker (Oliver Platt) tappar kontrollen över sin karriär och förlorar jobbet. Då ingen vill anställa en kock i en negativ spiral som enligt recensenterna är lika passé som ett paket passérade tomater måste Casper hitta något annat. Lösningen blir en foodtruck, där han och kollegan Martin (John Leguizamo) ska servera kubansk snabbmat samtidigt som Casper får chansen att komma närmre sin son (Emjay Anthony) och kanske också sin föredetta fru, snyggingen Sofia Vergara.

“Chef” är från början en engagerande film som tar matlagning i film till en ny nivå. Det är snyggt klippt och macho i stilen på ett bra sätt. Favreau rör sig med pondus i köket och svarar inte inför någon, förrän chefen Riva (Dustin Hoffman) visar sitt missnöje med de dåliga recensionerna och ger honom foten. Upp till den scenen så har Chef varit en cool film med Favreau, Leguizamo och Bobby Cannavale i köket och Scarlett Johansson lite oväntat som servitörschef ute i restaurangen. Tempot är högt och det är lätt att dras med i allt som händer.

Men så förändras det när feelgood-faktorn börja tas i beräkning ordentligt. Favreau tappar då poäng efter poäng från den stilistiska inledningen och berättandet förvandlas från att vara en intelligent sak till att förlita sig på alldeles för många montage-sekvenser, bara för att hinna med att berätta allt som finns med i manus. För det är alldeles för mycket.

En till sak som stör mig är Favreaus skådespel och speciellt i scenerna med sonen i filmen mot vilken stjärnan verkligen inte delar ut en enda feelgood-vibe. Det är som om att han hatar pojken innerst inne men ändå fortsätter låtsas. Väldigt märkligt i en högt siktande och ambitiös feelgoodfilm, eftersom det hela tiden blir dålig stämning i “Pappa och Son”-scenerna.

Bland de övriga stjärnorna känns det många gånger som om att tjänster växlas in och de är med för att bli kvitt sina skulder, de går på rutin och även om det inte är dåligt, så är det inte särskilt roligt heller. Dustin Hoffman och Scarlett Johansson dyker ju upp i början och senare syns Robert Downey Jr. till i en typisk excentriker-roll. Komikern Russell Peters och tv-stjärnan Amy Sedaris swishar förbi de också. Väldigt snabbt.

Chef är trots sina många brister en småintressant film som tar tillvara på mycket nytänk även om just dessa många gånger presenteras som oblyga reklampluggar. Genom sociala medier når Caspers foodtruck ut i världen och succén är ett faktum via Twitter och i-enheter av olika slag. Det här gillar jag även om det som sagt är blatant och också det går i det nu förväntade montageformatet.

Att vi som såg Chef är överens om att det inte var en jättebra film kommer inte som en överraskning, men alla hade vi en favoritsekvens och något gott att säga om filmens första halva. Där det faktiskt berättas något och inte bara gullas och has roligt i en matvagn. Hade Chef fortsatt på det spåret så hade det här blivit en bättre upplevelse och såklart, ett högre betyg. Men så blev det inte och ska du tvunget se den, slå av så snart Favreau kommer till Miami, för då har du sett det bästa, allt efter det är strunt.