Polanski's Carnage

Värsta dagen i deras liv för din underhållnings skull.


Fodralet pryds av höga betyg och lovord. Roman Polanski’s namn i feta rosa bokstäver och bilder på de fyra huvudrollsinnehavarna John C. Reilly, Jodie Foster, Kate Winslet och Christoph Waltz centreras i ett Warhol-inspirerat collage. Tittar du noggrannt på bilderna kan du utröna vilka känslostämningar som kommer finnas i Carnage. En film av Polanski, baserad på en pjäs/kammarspel som verkligen fungerar utmärkt i filmformat också.

Två elvaåringar ställer till med en förstörd eftermiddag för sina föräldrar. De har bråkat och den ena pojken har blivit av med ett par tänder. I försoning träffas föräldrarna för att göra upp, i all lugn och ro, kring vad som har hänt och varför – samt vad följderna kan tänkas bli. Till en början är det en trevlig, trevande typisk bekant-stämning i det lilla vardagsrummet. Men snart, i och med att ord och uttalanden missuppfattas och gliringarna börjar hagla så går trevligheterna över till en närmast krigisk stämning. Låter det intressant så ta plats i valfritt hörn och följ i det som sker i realtid i Carnage, en av årets intressantaste dvd/bluray-släpp.

CarnagePolanski’s känsla för regi och närhet i sina filmer syns till i nästan varje scen, och med givna talanger som Waltz, Winslet och Foster och ett lyckat wild-card i töntkomikern C. Reilly som verkligen fungerar så blir det ett väldigt givande utbyte av kommentarer och meningar som inte direkt leder någon närmre några sanningar eller lösningar. Istället förgörs den kvalmiga idyllen kring att vara en duktig förälder, medmänniska och förstående person.

Men trots att det inte verkar finnas så finns det brister. Och de finner jag i alltför många upprepningar, som förvisso kan ursäktas av ett smalt ämne, men det tar lite för lång tid innan det börjar hända saker på riktigt. Inte heller är persongalleriet särskilt spännande till en början, något som med tiden även det blir bättre, i alltför saktfärdig takt. Jag har också svårt att känna mig glad för Kate Winslet’s skull, hennes roll hade varit så mycket bättre med lite friare utrymme, som det blev nu händer det aldrig riktigt för henne som för de andra tre, likaså gäller Waltz… vars prestation är väldigt bra, dock i en roll som inte kräver mycket mer än en telefon och förmågan att ge repliker med manligt basfylld röst vid rätt tillfälle.

I stort sett hela filmen är ett samtal mellan två föräldrapar, lojaliteterna känns rätt så givna till en början men helt plötsligt så börjar det ske något annorlunda. Sidor byts, och igen och igen – argumenten haglar tätt mellan alla, inga sidor finns att välja och stundtals känns det som om att mer kaffe borde serveras för att knyta ett evigt vänskapsband. Det är jättesvårt att förvänta sig någonting från Carnage, och allt som levereras är njutbart taget både från det skadeglada och det vanliga glada lynnet. Det här är den stora underhållningen som inte förlitar sig på några billigheter utan mänskliga åsikter vädrade vid helt fel tillfällen. En liten studie i att släppa korrekthetssargen för att skrinna ut på isen och ta några smällar för sina egna tankars skull.

Men Carnage är inte för alla. Jag kan tänka mig att många lämnar salonger eller soffor besvikna över att inte fått skratta hejdlöst och tanklöst. Jag gillar osannolika komedier och hade bitvis lite svårt att sitta och hänga med i diskussioner mellan de fyra, det krävs lite självanalys, lite insikt i vuxenvärlden och förståelse för det uppbända evigt stramande korrekta som de flesta börjar utveckla ordentligt efter tjugofemårsåldern. Så främst beroende på min ålder (31) så känner jag igen mig, men jag skrattar aldrig, några småleenden blir det, trots att det är en väldigt bra film.

Så Carnage, en tvetydig komedi med en fot i det dramatiska och den andra bara halvt i det komiska. För vuxna en rätt träffsäker kritisk samling meningsutbyten och för yngre och väldigt mycket yngre tänkbart en rätt ljummen film utan några egentliga höjdpunkter.

INGA KOMMENTARER