Hem Recensioner Musikal Burlesque

Burlesque

Hela teamet i Burlesque

En film värd att se endast för musiken.


Ali (Christina Aguilera) är en ung småstadstjej som hoppats på mer i livet än att servera hamburgare till lastbilschaffisar, men det är det hon håller på med – ända tills kamerorna i filmen Burlesque börjar rulla.

Det är lite grann som en audition i inledningen, några minuter prat – sen direkt till sjungandet. Och som de flesta vet så har Christina ett par ordentliga lungor i den där lilla kroppen och hon är inte rädd för att använda dem. Ali’s medfödda talang är en av anledningarna till att hon vill resa bort från Minnesota och byta ut vardagen mot glamour. Och inte helt oväntat så tar hon sig till Los Angeles för att få reda på exakt hur långt hon kan nå.

BurlesqueEfter att hennes lön plockats ur kassan på haket där hon vantrivs så drar hon och det tar inte lång tid innan hon hittat till ett annat hak, där flott byts ut mot boafjädrar och lastbilschaffisar mot kajalbärande bartenders. Hon kommer trivas bättre på Burlesque. En nattklubb / danskrog där Tess (Cher) basar tillsammans med hjälpredan Sean (Stanley Tucci). Stället är i full gång men förlorar pengar på grund av en dålig ekonom i drömmaren och visionären Tess, som styr sitt ställe som en typisk bordellmamma. Utan att bistå kunderna med vissa tjänster då såklart.

På scenen dansar lagomt lättklädda kvinnor till samma toner som gjorts berömda av stjärnor som Marilyn Monroe och Etta James, men även Madonna citeras med sin sång ”Ray of light”. Det är en redig blandning musik. Arbetet är krävande och kvinnorna många, Ali vill bestämt upp på scenen och efter att blivit nekad ett par gånger så fixar hon jobb som servitris i baren. Ett drag som kommer visa sig lyckosamt – men vem hade inte räknat ut det redan? Alla är inte övernöjda med att en ny ung och blond skönhet tar sig upp på scenen, så lite lätta Showgirls-ranker börjar planeras, samtidigt som Ali’s röst väller ut över den växande publikskaran på Burlesque, som är på väg att uppleva en andra våg av framgång.

Burlesque är en film som gjorts med musiken i främsta rummet. Sen finns det dramatik, lite känslosvall och ett hängande orosmoln över klubben och dess nemesis Marcus (Eric Dane), en till synes helt genomgod kille som vill köpa klubben för mycket mer än den är värd. Självklart blir det ingen affär eftersom Tess har alldeles för mycket personlig tid och kärlek investerad. Men någon förändring måste i alla fall ske, annars kommer fogden och mäter ut alla rosa nätstrumpor och klackskor.

Efter att Ali fått sin chans i Burlesque så utvecklas filmens tonsatta del snabbt och snyggt, sångerna blir mer avancerade, dansrutinerna mer visuellt tilltalande. Men sidointrigerna och handlingen blir samtidigt allt mer ointressant…

Problemet ligger hos Christina Aguilera och hennes roll Ali, en så typisk liten flicka från landet som flyttar in till stora staden för att göra sig ett namn är helt ok, det har gjorts många gånger förr och konceptet är lockande att följa, lite romantiskt sådär. Grejen med Ali är att hennes person inte är av den sympatiska sorten som man vill följa efter ens för en kväll. Aguilera har inga gudagivna talanger gällande skådespelandet, såsom hon blivit belönad med sångens kraft. Det blir torrt, enkelt och tråkigt, mycket beroende på Aguilera och hennes vänner men inte enbart.

Manuset i sin helhet verkar vara en produkt som ingen med bestämmanderätt över produktionen tycks ha litat på, då insinuationer och hintar alla förklaras med ord mot scenernas slut, precis som om att vi som tittar inte förstår vad som sägs under filmens gång. Förolämpande enkelspårigt och enbart funktionellt som pauser emellan sångerna. Varken Aguilera, Cher, Stanley Tucci (som förvisso är rätt rolig) eller Cam Gigandet (som spelar Ali’s rumskamrat och flörtpojke) lyckas rädda mer än en scen var, vilket lämnar de flesta scenerna i uselt skick – alla sånger borträknade.

För sångnumren är behållningen och den enda anledningen att se Burlesque. När Christina Aguilera står mitt på scenen i en grön glänsande klänning är det omöjligt att inte tycka om henne, men då är hon inte rollen Ali utan som sångerskan Aguilera. En stor skillnad. Cher, som är gigantnen i filmen, får stå åt sidan för sin yngre motspelerska. Hennes ansikte är i stort sett orörligt på grund av alla operationer och den spontanitet hon hade som skådespelerska i ”Mångalen” och ”Häxorna från Eastwick” är som bortblåst, ett skal av sitt forna jag. Hennes stora stund i Burlesque handlar också den om en sång; “You haven’t seen the last of me” som framförs i desperation över att klubben riskerar att stängas och precis som här så lämnar hon sin roll för att framföra en låt som sig själv och det blir då direkt fantastiskt bra.

För er som vill se Burlesque så är det säkerligen musiken som lockar och ingen som ser den här filmen för det musikaliska kommer bli besviken, möjligen för att det är lite för mycket seg handling emellan numren. Det uppvägs i extramaterialet där det finns med 6 st fullständiga sångnummer och mer runtomkring filmen. Men bra musik gör inte en bra film även om det är en dramamusikal och därför blir mitt betyg enbart en svag tvåa. För de två solonumren, det visuellla som finns att hämta på klubben Burlesque och för extramaterialet – förutom det så är det väldigt enkelt att glömma bort Burlesque.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)