Bunraku

En surrealistisk samurajwesternfilm.


Den mystiske unge mannen utan ett namn kommer till staden och sätter snabbt den lokala saloonens bråkstakar på plats. Det hela utspelar sig i en postapokalyptisk framtid där mänskligheten i ett sista desperat försök att överleva har förbjudit skjutvapen men våldet florerar likväl ändå i form av knytnävs-kniv-svärdsslagsmål. Det charmanta med den här sortens postapokalyptiska filmer är att alla genrer kan samsas i samma verklighet – samurajer, cowboys, proletärer, cirkusfolk och olika mer eller mindre stereotypa efter katastrofen gäng lever och dör sida vid sida. Alla styrs med järnhand av krigsherren Nicola the Woodcutter spelad av Ron Perlman och trots att jag alltid har gillat Ron så kan jag inte sluta fnissa åt hans uppenbarelse i filmen, han ser ut som Gandalf och Terls (John Travoltas rollkaraktär i Battlefield Earth) förvildade kärleksbarn. En annan av mina favoriter, Woody Harrelson, gör en Cheers och ställer sig bakom bardisken som The Horseless Horsemans bartender där han kommer att bli en nyckelfigur i kampen mot Nicola, detta i en roll som verkligen känns skriven för Woody, så förvänta er inget nytt från honom.

Bunraku DVDDen mystiske unge mannen utan ett namn som spelas av en Josh Hartnett som tydligen blivit itutad att han ser cool ut i mustasch, och verkar ha återupptagit sin karaktär i Lucky Number Slevin istället för att skapa en ny, har en hämnd att utkräva på Nicola och börjar ställa till med oreda i sina försök att nå honom. Men han kan ju glömma att få jaga sitt byte ifred. Samurajen Yoshi, spelad av Gackt Camui som har sjungit i det japanska bandet Malice Mizer och här gör internationell filmdebut, är på jakt efter en drakmedaljong som stulits från hans familj och jakten leder även honom till Nicola och The Horseless Horseman. Nicola är såklart inte så lätt att nå då han i sin närmaste krets har vad som kallas mördare, med honom själv som nummer ett så är de tio stycken. Och sedan har han en drös med rödklädda goons som ser ut att plockats ur en 40-tals gangsterfilm. Och apropå det så påminner dom mig hemskt mycket om just The Goon, den zombieslaktande antihjälten i Eric Powells serier med samma namn. (Är du det minsta intresserad av serietidningar och inte har läst The Goon ännu rekommenderar jag dig att göra det.)

Men allt detta bäddar för action, våld och blod. Slagsmålen är välkoreograferade, men ändå ganska platta, de blir snygga men inte så brutala som jag antar att de ska framstå som. Namnet ”Bunraku” syftar till en japansk dockteaterform som syns i det animerade introt till filmen där svartklädda personer manövrerar stora dockor. Detta i samspel med Bartenderns hobby, pop-up böcker sätter stilen för det visuella i filmen och den är otroligt snygg, allt är filmat i studio med greenscreen och kulisser som inte försöker vara något annat än kulisser och som inte har helt räta vinklar vilket skapar en surrealistisk känsla a´la Dr. Caligaris kabinett. Olika visuella medier blandas hejvilt; tv-spel, serietidningar och musikal (med slagsmål istället för sång och dansnummer). I början påminner filmen mig mer om Scott Pilgrim Vs. The World men gränserna är flytande, väggar blir transparenta eller blir till en filmduk på ett sätt som påminner mig om Natural Born Killers och man känner igen många olika filmers ikonologi t.ex. tycker jag mig även se Kill Bill, A Clockwork Orange, Sin City och valfri noirfilm.

Men inte bara väggarna är transparenta utan även karaktärerna som är otroligt stereotypa. Killer number two, Nicolas högra hand spelad av Kevin McKidd, är någon slags slagsmålskompetent blandning mellan Judge Doom i Vem satte dit Roger Rabbit? och Milton Dammers från The Frighteners. Josh, Woody och Ron spelar alla roller som man känner igen dem i sen förut. Demi Moore spelar Alexandra, Nicolas femme fatale konkubin som varje despot med självaktning bör ha. Och jag blev ganska road när jag såg att filmens stereotypt krystade berättarröst hörde till Mike Patton från Faith No More, Fantômas etc. Hoppas han får laxermedel i julklapp.

En annan sak som jag stör mig på är att staden som filmen utspelas i framstår som någon slags megacity, men ändå känns den otroligt liten och obefolkad. Inte en enda onödig statist syns till. Det kanske är meningen, det kanske ska ge tyngd till den surrealistiska känslan men jag tycker bara att det blir platt och det känns lågbudget, jag vill få tro att det pågår saker även längre ned i gränden och utanför bild.

Jag förstår vad filmen vill, men jag håller inte med. Den vill så otroligt mycket att det blir splittrat och tjafsigt. Till slut känner jag mig ganska oengagerad i vad som händer. Den är gjord med otroligt mycket kärlek och glädje, det märks, men om filmskaparna hade fokuserat lite på att en publik ska tycka att det är lika roligt att titta på den som de hade när de gjorde den så hade den kunnat bli kultfilmen som den ville bli. Men – jag är inte arg på filmen, jag känner mig inte berövad på de två timmarna jag spenderat med att titta på den. Den är inte tråkig tvärtom så den är för mycket. Men känner du att du har orken och uppskattar den här sortens filmer så ge den en chans. Och visst, någon gång i framtiden kanske Bunraku får det kultstatus som den hoppas på.

INGA KOMMENTARER