Bully Movie

Känslomässigt om mobbning.


Under ett skolår följde dokumentärfilmaren Lee Hirsch ett antal familjer vars yngre utsätts för en av de största prövningarna en kan drabbas av under sin uppväxt. Mobbning. Ett poetiskt porträtt av ett problem som är världsomspännande och varje gång lika onödigt. En film som ska ses av känsliga tittare likaväl som okänsliga – då dess argumenterande retorik och användandet av påfrestande, närgångna och visuellt störande bilder kommer att kasta om din syn på skola, ungdomar och grundläggande respekt helt och hållet.

I Bully introduceras vi runt hur mobbning artar sig i amerikanska småstäder, från ett sidoperspektiv där vi tar oss an rollen som tysta iakttagande medmänniskor. Det är jobbigt att titta på, svårt att bli sittandes i den gula, långa skolbussen när den unge pojken Alex får utstå olika utstuderade former av översitterier baserade enbart på hans utseende. Att mobbning är något som hör livet till har han lärt sig genom att alltid ha varit utsatt för det och han skyddar till och med sina antagonister genom att hävda att de skojar. För om ingen skojar med honom, åtminstonde, vilka vänner har han då? En fråga hans mor inte ens klarar av att svara på, en fråga som öppnar ett hål i hjärtat på publiken.

Tänk då vilket hål Alex går omkring med varje dag.

Förutom Alex, som kan anses ha den oglamorösa huvudrollen i Bully så möter vi ytterligare ungdomar och familjer vars liv försvåras dagligen antingen på grund av historiska händelser, pågående eller förluster som ej går att åtgärda. Den lesbiska flickan Kelby som tillsammans med sin familj blev utstött av sina vänner då hon öppet berättade att hennes läggning inte var “som alla andras” varvas med den tragiska historien om Ja’Meya Jackson, en fjortonåring som låsts in på ungdomsfängelse efter att ha stulit sin mors pistol i hopp om att kunna skrämma bort sina plågare.

Packshot for Bully, Sweden DVDVi möter även familjer där mobbningen gått så långt att barnen tagit steget mot den egna friden på eget bevåg. De har begått självmord och sluppit undan, men till ett alldeles ofattbart högt pris. Dessa barn har med sitt ställningstagande blivit talespersoner i sin tystnad, där deras föräldrar tagit upp kampen och startat organisationer som Stand for the Silent, som genom sina aktiviteter siktar på att utbilda och få ungdomar samt vuxna att förstå att det här inte är hållbart och att förändringar måste ske från grunden. Vi är alla människor och måste respektera varandras skillnader, möjligen till och med hylla dem.

För barnen är problemet stort medan det verkar obefintligt för de vuxna. Enligt de ansvariga som Hirsch i intervjuer pratar med så är mobbning någonting som förekommer, men det är inte i sån utsträckning att det är problematiskt. Deras ovilja att hantera problemet, eller att ens ta diskussionen runt det i ett publikt forum (det dyker inte upp någon representant till stadshuset när möten hålls till exempel) äcklar mig. Och när vi följer biträdande rektor på Alex skola så är det med uppgivenhet och oförstående hon hanterar de incidenter som utspelar sig. Hon visar prov på en sådan nonchalans inför både barn och vuxna att jag hoppas att hennes jobb tillsätts av en riktig vuxen med ansvarskänsla och ambition. Det är bara föräldrarna till de utsatta som verkar se problemet och det är ju absurt på så många sätt.

Inga direkta lösningar på hur det här ska tacklas erbjuds från Bully utan filmen förblir en resa genom ett känslomässigt påfrestande landskap. Ur hopplösheten skiner det dock ett par ljusstrålar, där frivilligarbetet som kommer ur drabbningen med mobbning är drivkraften. Bully tar fram problemet i strålkastarljuset, visar prov på vad konsekvenserna av barns beteende mot varandra åstadkommer, vad föräldrars och lärares bristande kunskap ställer till med men även att det finns hopp, att det finns möjligheter och en framtid som skulle kunna vara fri från mobbning, och om inte fri – i alla fall med en minskad mängd.

Det är en klyscha att säga det men Bully är en sådan film som borde ingå i skolplanen, visas på fritidsgårdar och bli uppmärksammad. Det är en väldigt vinklad film som argumenterar för vetskap och motstånd. Det enda jag saknar är en insyn i den “andra sidan” men det är förståeligt att det inte är en del av filmen, för vem vill väl vara den som har ett barn som plågar andra? Och vem ställer upp på film för att representera ondskan? Ingen med en grundläggande självbevarelsedrift.

INGA KOMMENTARER